Föranledd

Det har gått dryga ett och ett halvt år sedan mitt senaste inlägg på bloggen. Jag skrev redan tidigt i min bloggkarriär att jag inte skulle skriva bara för att skriva utan faktiskt skriva när det uppkommit något att skriva om, men det är naturligtvis inte så att denna tid varit händelselös utan mer att jag inte haft lust att publicera något. Faktum är att det händer saker kopplat till diabetes varje dag.

Varje dag är ett krig, varje timme en strid. Det är en konflikt utan segrare och det enda jag kan hoppas på är någon slags förlikning, ett kryss på kupongen, för om diabetesen vinner dör vi båda och jag kan inte vinna den segdragna bataljen. Därför blir en oavgjord strid en seger för mig. En måltid utan efterföljande skakningar eller vredesutbrott, alltså en måltid med efterföljande stabilt blodsocker, är en delseger. En natt utan att vakna i mitt eget svett är ett vunnet slag. Ett dygn då mina värden håller sig innanför gränsvärdena vore en fantastisk seger. Det sista har under tre och ett halvt år aldrig hänt mig.

Det är ingen överdrift att påstå att diabetes har fångat min fulla uppmärksamhet. Allt jag gör gör jag på sjukdomens villkor. Allt. Det kan hända att jag hamnar i ett mentalt läge där jag är så pass uppslukad av något annat att jag helt glömmer bort den en timme eller två, men det är också den enda falska frihet jag får. Annars ligger tankarna hela tiden på vad mina tidigare, pågående och närmaste sysslor kostar mig.

En planerad weekend- & träningsresa med fotbollslaget struktureras redan nu, en månad i förväg, upp i mitt huvud. Jag ser resväskan för mitt inre. Extra uppsättning insulin. Kylväska, flapjacks och fruktsocker. Flytande honung. Jag planerar redan mitt tal. Instruktionerna för hur de andra ska agera om jag faller ihop.

Jag har dock gjort en fantastisk värvning till min armé i kriget mot diabetes. Jag kallar honom Överste Libre och han är mig till nåder från Landstinget. Överste Libre har stått vid min sida sedan sommaren 2016 och gjort ett sådant enormt arbete att han snart nästan befordras till Major och tar över striderna helt. Han för statistik över mina förlorade slag och talar om för mig, med otvingad tydlighet, hur stort nederlag eller vinst jag genomgått. Överste Libre kan till och med förutspå den närmast liggande framtiden.

Överste Libre heter civilt Freestyle i förnamn och är en ny typ av blodsockermätare. Den fungerar så att jag varannan vecka sätter fast en sensor med en tunn nål i överarmen som jag sedan läser av med en manick. I den ser jag grafiska kurvor över hur mitt blodsocker sett ut de senaste åtta timmarna samt åt vilket håll värdena pekar och hur snabbt det går. En fullkomligt revolutionerande nyhet för mig och mina gelikar. Den är numera mitt främsta hjälpmedel och var jag tvungen att välja mellan den och min telefon hade jag helt klart valt den. Inga fler sönderstuckna fingertoppar. Inga fler nedblodade kläder. Helt enkelt fantastiskt!

Sjukdomsmässigt har så klart mycket hänt sedan debuten i september för fyra år sedan och jag kan inte redovisa för allt som hänt sedan mitt senaste inlägg, men jag kan kan berätta om några saker som färgat mig mer än andra.

Jag har vid flertalet tillfällen varit farligt låg och vid ett par av dessa riktigt rädd. Dock har jag aldrig fallit under gränsen för medvetslöshet. Jag ligger även för högt i värde lite för ofta för att kalla mig nöjd.

Jag har blivit tillfrågad av flera människor i min närhet med ungefär samma fras som denna: ”Va?! Har du inte fått balans på det där än?!”. Den första tiden med sjukdomen var jag också fullt inställd på samma sak; det handlade bara om en kort tid innan man hittade sin dos och kunde leva som vanligt igen. Detta kunde inte vara mer från sanningen och mitt svar numera lyder: ”Nej och det kommer jag aldrig få.” Som frisk kan man tänka på vad som påverkar ens humör och sinnesstämning och allt som påverkar det har betydelse för mitt blodsocker. Soligt eller molnigt, varmt eller kallt, lugn eller stressad, arg eller glad? Puls? Adrenalin? Småsnuvig? Allt, allt, allt har betydelse för hur jag ska dosera min medicin, äta min mat och röra mig fysiskt. Den här delen är oerhört svår att förklara för någon utomstående.

Fortfarande förvånas jag ibland svårt av människors okunskap kring den här sjukdomen. Man vet än idag inte vad som orsakar diabetes typ 1. Ändå finns mängder av självutnämnda experter som säger sig sitta på svaret. Jag tar tillfället i akt och tar död på den vanligaste myten;

Sockerkonsumtion och utveckling av diabetes har inget påvisat samband.

Okunskapen bland människor som bör ha betydligt bättre koll på sjukdomen än de i verkligheten har gör mig ibland mållös. Jag tänker då framförallt på de som arbetar inom vården. En debatt som gått het på senare tid är den om vad man bör kalla sjukdomen. Det är en väldig skillnad på typ 1 & typ 2. Så pass att de knappt ens är besläktade och om jag säger att jag är diabetiker blir den naturliga tanken att jag faller under kategorin typ 2 eftersom 95% av alla diabetiker är just typ 2. I sjukvården går vi alla under samma namn; ”Sockersjuk”. Inte all sjukvårdspersonal använder sig av ordet men det är fortfarande ett vedertaget uttryck.

Ordet späder på fördomarna som redan är vitt spridda och försvårar för oss som lever med sjukdomen. Det är antikt, flera tusen år gammalt, och härstammar från när den tidens läkare ställde diagnos genom att smaka och lukta. En diagnos och sedermera dödsdom var just ”Sockersjuka” eftersom att patientens urin smakade socker. Att den grekisk/latinska termen ”diabetes mellitus” betyder i stort sett just det (ungefär: ”honungssmakande kroppsvätska”) betyder i sammanhanget föga när fördomarna redan är så djupt rotade. Att urin hos en obehandlad diabetiker innehåller socker är fullt normalt eftersom kroppen inte kan ta tillvara på de livsviktiga kolhydraterna (sockret) och gör sig av med det på naturlig väg. I allmänhetens översättning betyder dock ordet att man är allergisk mot socker.

Jag har själv inget emot just ordet ”Sockersjuk” men jag förstår motståndet. Dagisfröken blir förskolelärare, vaktmästare blir fastighetsskötare, städare blir lokalvårdare.Det handlar i grund och botten om en människas värde i samhället.

Sockersjuka blir diabetiker.