Archive | september 2013

Förståndsbrist

Att hitta rätt i djungeln av information och råd kring diabetes är svårt. Olika insatta människor säger olika saker och olika levnadssätt passar olika bra på olika personer. Mycket av min tid dessa dagar går åt att hitta rätt väg för mig. Recept på bra mat är svårt för mig att hitta. Att tvunget veta hur kolhydrater och den för mig oerhört svårbegripliga termen ”kcal” påverkar mig i olika lägen känns övermäktigt mitt intellekt just nu. Jag vill likna det med grammatik. Jag har aldrig lärt mig grammatik. Vet inte vad ett verb eller substantiv är för något. Jag har aldrig behövt lära mig det för att jag behärskar språket utan den kunskapen. Jag kan böja ett ord in absurdum utan den kunskapen. Jag kan bygga en mening hur jag vill utan den kunskapen. Grammatik är för mig en fullständigt onödig kunskap.

Ta något du inte har något som helst intresse för. Det kan vara hästhoppning, fotboll, balett eller vad som helst. Tänk dig sedan att tre gånger om dagen sitta och bevittna detta. Utan mobiltelefon eller dator eller tidning. Bara fokus på de där hästarna eller fotbollen eller baletten. Du vill inte, du är bara tvungen. Att läsa en bok på 500 sidor som förklarar uppbyggnaden av en statistisk graf. Att gå in i datorns källkod och försöka förstå den. Vad det än är, det är det här för mig. Och eftersom det handlar om mitt liv ska jag kunna det här med olika födoämnens konsekvenser för mig.

När man är tvungen att traggla sig genom den här nya världen där alla tycker olika och att just deras alternativ är bäst känns det extra muntert att snubbla över texter som ”Det finns ett vetenskapligt stöd för att personer med diabetes som dricker alkohol regelbundet har lägre risk att drabbas av eller dö i en hjärt-kärlsjukdom än de som inte dricker alkohol alls.” Eller ”Det finns ett vetenskapligt stöd för att personer med diabetes som dricker fler än två koppar kaffe per dag löper mindre risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar än de som inte dricker kaffe i samma utsträckning.” Att texterna dessutom är hämtade från Socialstyrelsen känns både otippat och bra. Som brukligt när någon sakkunnig ska ge direktiv åt annan hur man ska gå tillväga är dock meningsuppbyggnaden kring dessa något diffus och på intet sätt slutgiltig. Som att ingen riktigt vill ta ansvar skulle de ha fel. Direktlänk till denna information hittas här.  Ivriga förespråkare för LCHF använder denna information till sin fördel och är snabba att påpeka att Socialstyrelsen tagit in deras kära diet i sina rekommendationer kring diabetesbehandling. Vad man gärna utelämnar är dock som jag tidigare påpekat bristen på studier vid långvarigt bruk av dieten.

Överlag tycks jag ha kommit i någon slags balans med min sjukdom. De senaste sju dagarna har jag haft ett snitt 7,3 med en bottennotering på 2,6 och en topp på 11,6. Jag har haft tre dippar under veckan. Att få en dipp är högst olustigt. För mig är det som att ha druckit sex koppar kaffe på en hungrande mage. Jag blir skakig och kan inte tänka klart. Efter att ha fått rätsida på blodsockret är jag trött och skakig i timmar vilket gör att enklaste vardagssysslor blir övermäktiga. Jag känner dock att jag är på väg åt rätt håll och att jag långsamt återtar kontrollen.

Jag har sedan länge gett upp idén att äta sex-sju gånger om dagen, men senaste veckorna har varit långt från normal fas för mig med vila och sängliggande. Igår var jag dock ute på stan för att se över mitt företags förehavanden. Det blev en lång dag med mycket motion. Totalt tillryggalades ungefär en mil till fots i stockholmsvimlet och jag var tvungen att fylla på reserverna mer än innan. Dagen skall dock sammanfattas som en triumf. Idag har jag dock fått lida för gårdagens strapatser. Idag har varit tung och det känns som att jag tagit ett par kliv tillbaka i rehabiliteringsarbetet.

Som företagare med åtta anställda har jag ett tungt lass vilande på mina axlar. Många är frågorna som dyker upp och kräver min direkta uppmärksamhet. Både små och stora frågor landar på mitt bord. Jag har i dagsläget ett femtontal arbeten igång vars beställare anser att just deras projekt är jordens viktigaste. Diabetes ses av överraskande många som en bagatellartad sjukdom utan egentliga komplikationer eller inverkan på vardagen. Man har från alla olika håll riktat misstänksamhet mot mig och mitt tillstånd. Ifrågasatt ärligheten hos mig. Många har inställningen att diabetes är något man får sprutor för och är åter på banan efter ett par dagar. För vissa kanske det är så, men inte för mig. En del förstår vad jag går genom. Andra inte. Av gårdagen spenderades stor del till att prata med folk som indirekt är direkt berörda av mitt tillstånd. Försöka förklara. Ibland resultatlöst. 

Det var tre veckor sedan jag blev inlagd och jag har varit ur tjänst mer eller mindre hela tiden sedan dess. Tiden före kan inte heller räknas som effektiv från min sida. Självklart växer då frågor och oro bland folk i samband med företaget. Ibland blir man dock förbluffad över bristen på empati hos folk även om jag har viss förståelse för deras inställning. Diabetes är inte ett brutet ben eller ryggskott. Diabetes syns inte utåt och till skillnad från ett brutet ben blir man inte kvitt den. Att diabetes numera klassas som en folksjukdom kan göra att oinsatt folk ringaktar sjukdomen. Men att anse att diabetes är ofarlig och utan inverkan på den drabbade är ett direkt okunnigt påstående.

För de som söker upplysning kring sjukdomen kan ett besök till DiabetesPortalen vara en bra start. Här finns även bloggar skrivna av andra och en beskrivning av sjukdomen diabetes skriven på ett förståeligt språk.

Nu ska jag avnjuta en nattmacka med keso. På Edward-Blomskt vis.

Annonser

Följeslagare

När man i vuxen ålder blir tvungen att gå genom markanta förändringar i livet ger det vanligtvis stora avtryck. Från att ha levt mitt liv relativt spontant och göra saker när lusten fallit på blir hoppet till det inrutade liv som diabetes innebär stort. Förr åt jag lunch när jag ville/kunde/hann. Idag är det alternativet uteslutet. Hela vardagen för diabetiker styrs av sjukdomens riktlinjer. På autistiskt vis ska diabetikern fylla sina dagar med rutiner kring måltider och motion. I mitt fall handlar det om en ständig kamp mellan förnuft och impuls. Att behöva stå inför det dilemmat varje vaken minut är för mig både främmande och högst olustigt. Att inte kunna äta en banan utan att först titta till blodsockret är oerhört frustrerande. Att inte kunna bälga i mig mjölk, en av mina tidigare favoritsysslor, när man känner för det är skrattretande. Att inte kunna avnjuta en kall pilsner i fred till lördagsmatchen gör mig nästan gråtfärdig. Alla har demoner och änglar som värderar och avväger besluten man tar. Vissa gör det med bravur. Andra inte. En påtvingad moralpredikare som ständig och oinbjuden följeslagare som tillägg, en övernitisk övervakare som petar och pekar i allt du gör, en tredje lagman som styr över både ängeln och demonen. Herr Diabetes. Jag klarade mig bra utan dig.

Idag vaknade jag med ett värde på 7,5. Ganska normalt för en som mig. Efter frukost låg jag på 11,1. Något högt men eftersom jag under förmiddagen hade beräknat göra diverse mindre fysiska övningar ansåg jag att det var helt ok värde. Innan lunch låg jag på 3,5. Två timmar efter senaste mätning. Utan egentlig aktivitet. Tiden mellan provtagningarna spenderades mestadels i bil eller i annat stillasittande läge. 3,5 är på gränsen till hypoglykemi. Det läskigaste var att jag inte riktigt kände av det som jag tidigare gjort. Jag kände mig lite hängig och skakig men antog att det var för högt blodsocker det handlade om. Jag kan nämligen inte känna skillnad mellan för högt och för lågt värde för närvarande. Inte läget där mellan heller för den delen.

Genom hela mitt liv har jag haft en inbyggd mekanism som gör att jag har en slags spärr eller tröskel som styrt mitt ätande. Denna funktion visar sig genom att jag utan att göra ett medvetet val helt enkelt inte kan få ner mer mat. Hur gott det än är. Hur hungrig jag än tycker mig anse att jag är. Den har genom åren gett mig otaliga kommentarer kring min uppskattning för kulinariska upplevelser och fler kockar än fingrarna på mina bägge händer har konfronterat mig med anklagelser om hur oförskämt jag beter mig. Jag kan sitta på en restaurang och avnjuta den bästa biff jag någonsin ätit och det tar utan förvarning fullständigt stopp. Jag får inte i mig en tugga till. Jag har kallat den min privata beskyddare mot övervikt. Denna funktion verkade för en tid ha lämnat mig. Efter att jag åter fick insulin i kroppen har mitt ätande eskalerat. Troligtvis för att kompensera för den troliga viktnedgången jag ådragit mig under sjukdomens intåg. Nu är dock min beskyddare tillbaka. Det här gör det extra svårt att beräkna insulinmängden som krävs vid varje måltid. Jag har ju ingen aning om när det säger stopp och hur mycket jag får i mig.

Därför var det idag klurigt att veta hur jag skulle hantera lunchen som låg framför mig. En biff med bearnaise och pommes. Ganska mycket kolhydrater i framför allt potatisen. Såsen då? Ingen aning. Har inte hunnit memorera alla tabeller och har glömt receptet och därmed innehållet. Klart var dock att den var alldeles för omöjlig att lämna orörd. Herr Diabetes och min privata beskyddare börjar diskutera. De kommer överens om en mindre dos insulin givet förmiddagens händelser. Tre enheter. Såsen är god. Biffen ok. Pommes fritesen under standard. En tredje röst lägger sig i samtalet. Lättjan, den som så många gånger förr fått mig att trilla in på McDonalds eller sluka ett par skivor limpa om inte helt utesluta föda, gör sig påmind. Nu börjar det bli grötigt. Tjattrandet ökar i volym tills det överröstar mitt lunchsällskaps stämma och övergår slutligen i ett regelrätt gräl. Herr Diabetes skriker och pekar på de hittills orörda salladsbladen. Lättjan tar upp kampen och riktar fokus mot såsen och köttet. Beskyddaren har gått på rast. Herr Diabetes försöker rikta intresset mot de sladdriga potatisstängerna. Lättjan skrattar åt försöket. Herr Diabetes påminner Lättjan om insulinet som nyligen äntrat blodbanan och efter kompromisser kommer man överens om att tillsammans vända intresset mot lingondrickan som står bredvid den omdiskuterade tallriken. En kortvarig triumf för dem bägge då de hör Beskyddarens släpande steg närma sig i korridoren. Nu är tiden knapp. För en kort stund börjar de samarbeta. Det rycks i handtag och bankas på dörrblad. Fokus på salladen och potatisen även om Lättjan lyckas trycka in ett par köttbitar av bara farten. Det rasslar i låset. Försöken att avskärma Beskyddaren visar sig fruktlösa. Han stormar in i rummet med vansinnig blick som han riktar mot den nya invånaren. Herr Diabetes vägrar vika ner sig och efter en kort stunds ögonstirrande lämnar han rummet med ett löfte om hämnd.

Jag inser att det här scenariot kommer upprepa sig gång på gång vilket allvarligt försvårar min hållning till det praktiska i att bedöma och utföra denna självmedicinering som medföljer diabetes. Det finns en genväg i och med alternativet att använda insulinpump, men den utvägen är av fåfänga och integritet för mig helt utesluten. I alla fall i dagsläget.

Nedan är föremålen jag ständigt bär med mig. Min livräddning. Tingen som Herr Diabetes ständigt kräver tillgång till och som Lättjan tillfälligt benådat med amnesti.

 20130920_144617

Överst från vänster; väska för blodsockermätare, lancetter, provstickor och blodprovstagare. Inköpt väska för allt innehåll. Dextro Energy. Provstickor. Lancetter. Långtidsverkande och måltidsinsulin. Diabetesdagbok med tillhörande penna. Blodsockermätare. Blodprovstagare. Nålar till insulinpennorna.

Om samtliga inblandade följeslagare lyckas komma överens idag blir det fotbollsmatch ikväll.

Snubbeltråd

Den här bloggen känns för en stund väldigt trivial då senaste tidens händelser med bortgången av Kristian Gidlund fått mig att gå in på dennes dito. Den får mig att se saker från ett annat perspektiv.

En anledning till att skriva de här texterna är förhoppningen att någon som finner sig själv i en liknande situation i framtiden på något sätt ska hitta den här sidan och kunna ta del av mina upplevelser kring sjukdomen. Jag har efter beskedet sökt och hittat mängder av information kring ämnet men hittills aldrig läst något som beskriver första tiden med diabetes och vad som händer i det praktiska vardagslivet. Och framför allt har jag inte sett något om hur lång tid det tar att komma på rätt köl igen. En stel medicinsk text av en lika stel doktor som beskriver denna tid som varande i allt mellan ett par veckor till ett par månader är det närmaste jag kommit.

För att försöka förklara mitt rådande tillstånd måste jag använda känslor jag upplevt tidigare.

Till att börja med är min kontroll över saker och ting nedsatt. Det närmaste beskrivning jag kommer är känslan efter att ha druckit en liter starköl. Jag är ständigt smått ofokuserad och skulle jag koncentrera mig på en sak försvinner allt annat i periferin. Den normalt uppkomna lättsamheten och glädjen man kopplar samman med förtäring av alkohol är dock inte där. Inte så att jag går runt i ett bottenlöst mörker, jag vill fortfarande tro att min tidigare personlighet är konstant om än något naggad i kanten just nu.

Vidare känns mitt huvud tungt som det gör vid en kraftig förkylning. Som att det ligger ett extra lager mellan skallbenet och hjärnan. Som att mitt kranium inte riktigt räcker till. Som fyra timmar efter man druckit en liter starköl.

Utöver det är jag fortfarande väldigt trött. Jag sover länge och när jag är vaken kan tröttheten liknas vid den man känner efter att ha druckit en liter starköl.

Just trötthet kan enligt senare studier kopplas samman med diabetes. I en specifik studie har man kommit fram till att 40% av diabetiker vid något tillfälle drabbas av kronisk trötthet. Samma siffror för friska personer är 7%. Den främsta förklaringen anses vara dålig sömn och/eller bristande fysisk aktivitet som i sin tur uppkommer vid dåliga blodsockervärden. Något som kan utlösa trötthet är även depressioner. Från sjukvårdens håll vill man gärna påpeka att just depressioner är vanligt förekommande vid livsändrande sjukdomsbesked. Enligt studien kan dock kronisk trötthet i sin tur utlösa en mild depression… Mycket finns kvar att forska kring diabetes.

När jag surfar runt på olika forum och informationssidor hittar jag ofta texter om hur man lär sig efter ett tag hur man ska dosera rätt, äta rätt och motionera rätt. Vissa tycker att de från dag ett har hittat balansen utan att egentligen ändra speciellt mycket, andra går åratal utan att få till det. Jag är inte den som lär sig från dag ett. Visserligen har medelvärdet för mig gått ner betydligt och jag börjar allt mer närma mig normalt tillstånd. Att bemästra sin diabetes går ut på att få kunskap om hur kroppen reagerar på olika livsmedel vid olika tillfällen för att sedan dosera rätt mängd insulin. Man talar om hur man ska lära sig ”se” antalet kolhydrater på tallriken. Alltså ska man veta på förhand hur mycket kolhydrater olika ting innehåller. Sedan ska man medelst synen beräkna vikten på de olika sakerna som ligger framför en, dela upp det i en mängd kolhydrater, räkna ut hur mycket insulin som krävs, ta i beaktning de fysiska utövningar som man förutses utföra närmaste tiden, injicera passande mängd, äta upp. Får man det fel kan det gå illa.

Många som skriver på de här diabetesforumen har ofta haft sjukdomen en längre tid och vittnar om hur man kommer in i det ganska snabbt. För mig är dock råd från en som haft diabetes sedan barnsben relativt meningslösa. Andra är fysiska och mentala unikum som inte lidit en sekund av sjukdomen. Också det meningslöst för mig.

Klart är att jag idag känner mig lite nere. Men vem skulle inte göra det efter sjukdomsbeskedet blandat med höstens intåg, det ständigt fallande regnet och det faktum att jag inte får köra bil och därmed inte förmår lämna mitt hem då det skulle krävas en mindre expedition för att nå civiliserad mark?

Imorgon blir jag dock uttvingad i verkligheten igen då min arbetssituation kräver detta. Jag har till och med fått tag i en chaufför. Det ser jag fram emot. Inte arbetet i sig, utan att ha en egen chaufför. Jag kommer sätta mig i baksätet och tända en cigarett. Boardwalk Empire-style…

Det finns de som anser att man kan ”bota” sin diabetes typ 1 med hjälp av endast kost. Ofta hänvisar man till LCHF och intervjuar personer som gått ner ofantliga mängder vikt med hjälp av den dieten. Den numera helgonförklarade dieten 5:2 ska också ha positiva effekter på blodsockervärdena. Sjukvården hävdar att dåliga fetter, så kallade mättade fetter, är direkt farlig för kroppen i för stora mängder. Speciellt för diabetiker. Förespråkare för de olika dieterna hävdar motsatsen. Jag, som skolkade 1,5 år från biologi/teknik/kemi-klassen i högstadiet, anser att både LCHF och 5:2 och diverse andra mirakeldieter kan ha positiv effekt på framför allt vikten. Dock tror jag inte att studien på hur långvarigt bruk av dessa dieter påverkar blodfetter och dess vidare effekter på kroppen hos en med typ 1 har presenterats än? Jag har för övrigt testat LCHF innan jag blev sjuk. Har aldrig mått sämre.

Däremot har jag på nära håll sett hur LCHF kan fungera och få en person att kraftigt tappa vikt. Jag säger bara att det inte funkar på vissa människor. Och att jag hellre lägger mitt öde i händerna på svenska sjukvården än enstaka kostdoktorer. Det finns även en konspirationsteori bland dessa dietorakel som säger att i stället för att gå efter deras rekommenderade kostråd väljer diabetessjukvården att fortsätta denna utstakade väg med insulininjektioner för att blidka de stora, hemska tillverkarna av medicinen. Tar man bort stora mängder kolhydrater ur kosten sjunker naturligtvis behovet av insulin. Ergo förlorar tillverkarna stora mängder pengar.

Om jag åter vänder mig till den svenska sjukvården, de som fått mitt förtroende att komma i balans med min diabetes, säger de att man i stort sett kan fortsätta leva sitt liv enligt tidigare rutiner. Det här är en sanning med förhållandevis stor modifikation. I stället för det vanliga fredagsmyset med chips och läsk bör jag nu istället välja någon typ av lightdricka och helst nötter. Godis i sig går bra i moderata mängder och i samband med måltid. Som mellanmål bör man ta en frukt även om den inte bör vara en banan då den innehåller för mycket energi. I sådant fall bör man spara halva till senare. Ljust bröd bör man undvika helt, även om det tillåts i mindre mängder. Man bör inte äta glass eller bakverk i större utsträckning. Gör man det bör man göra det i direkt samband med måltid som en efterrätt. Och alltid i mindre mängder. Man bör inte dricka alkohol då detta har en negativ effekt på blodsockret och indirekt kan leda till blodsockerfall. Råkar man bli berusad bör man vara extra noggrann med att titta till nivåerna. Helst bör man ha någon i närheten som kan göra detta åt en. Man bör definitivt inte dricka alkohol på fastande mage. Man bör, om man råkat infinna sig i berusat tillstånd, äta något innan sömn. Gör man inte detta riskerar man att hamna i insulinkoma i sömnen, vilket kan ha dödlig utgång. Vanligtvis vaknar man vid onormalt låga blodsockervärden. Vid berusning är den finessen avstängd. Man bör inte förtära större mängder mjölk eller mjölkprodukter. Ett halvt glas mjölk jämställs med 3-4 druvsockertabletter och rekommenderas vid blodsockerfall. Man bör äta ½ kilo frukt och grönsaker om dagen. Man bör motionera 30 minuter om dagen.

Om ni tycker det var mycket ”bör” i den texten finns det en förklaring. Att skriva eller säga ordet bör är sjukvårdens sätt att göra vardagen lite mer dräglig för diabetikern. Det som förr var ”inte”, ”absolut inte” och ”måste” har på senare år ersatts av just ordet ”bör”. Även om den allmänna inställningen till hur man bör behandla sjukdomen ändrats på senare tid är konsensus dock densamma som för 30 år sedan;

Man ska absolut helst inte äta sådant som man inte anser att kroppen absolut inte bör vara utan.

Landningen

En vecka har gått sedan beskedet. En vecka av total omställning i dagsrutinerna. Tidigare åt jag när jag var hungrig. Nu har jag ett strikt schema jag ska följa med specifika tider för måltider och insulintillstötningar. Under veckan som gått har jag varit högst overksam fysiskt på grund av den enorma trötthet jag känt då kroppen försökt ställa om sig till dels kosten, dels tillförseln av insulin igen. Aptiten är enorm.

Eftersom den normala funktionen hos bukspottskörteln hos mig är degenererad måste jag som sagt tillföra blodet insulin. Det som tidigare gick per automatik och vanligtvis är noga beräknat i kroppen måste jag nu styra enligt beräkning. Sånt som jag ska räkna ut. Självklart blir det då fel ibland.

Helgen då? Jo, tack. Jag är tacksam att jag fick förtroendet att spendera den hemma, även fast de konstanta samtalen till diabetesavdelningen i samband med måltider och sömn givetvis gjorde så att det kändes som att vara på sjukhuset ändå. Jag har noga fyllt i min lilla dagbok med blodsockervärden och noga beräknat kosten jag stoppat i mig. Undantaget en rejäl dipp (3,4) efter fredagens lunch har jag klarat det bra. Snittet ligger på runt 10 mmol/l, vilket ses som godkänt givet min situation.

Kring mitt allmänna tillstånd finns parenteser. Jag har den senaste veckan mått sämre än innan man ordinerade mig insulinet. Jag är fruktansvärt glömsk. Jag tänker hämta något i köket. Det slutar med att jag står mitt i rummet och totalt glömt bort vad jag gör där. Detta sker flertalet gånger. Jag har börjat lida av en klantighet jag aldrig skådat hos mig själv förr. Den yttrar sig som så att jag går in i dörrposter och väggar och leksaker utan egentlig anledning. Jag är otroligt trött vilket framförallt visar sig då jag vid vissa tillfällen hamnar i något paltkomaliknande tillstånd. Utan att ha ätit någon palt. Eller övrig föda för den delen. Jag har en diffus känsla av illamående som ligger som ett bakgrundsbrus dagens alla timmar. Som bonus har jag från och till fruktansvärda svettningar. Det närmaste jag kan jämföra mitt allmäntillstånd med är som dagen efter efter ett redigt kalas. Utan kalaset.

Helgen i övrigt var av förklarliga skäl lugn. Enda dramerna var vid dippen som jag parerade med ett gäng Dextrosol samt ett för högt värde som parerades med en promenad med min dotter. Jag fick på lördagen efter noga övervägande av min sambo tillåtelse att ensam besöka affären i jakt på näring som passar in i kravbilden mitt nya leverne ställer. Frukosten har varje dag höjt mitt värde mer än övriga måltider och jakten efter den minst sockerströdda müslin låg som prio ett på min lista. Efter noga beräknande hittade jag en sort som svarade bäst på mina krav. Övrig inhandling på listan var frukt, yoghurt, sockerfri dricka, sockerfritt godis (fanns ej) och bröd (helst mörkare än natten) med tillhörande pålägg. När jag stod vid kassan tittade jag ner på dagens fångst och fick en känsla av ångest. Ska jag äta det här snustorra skiten resten av livet? Jag och jag tror de flesta andra är alla sockerberoende i viss grad och socker finns ju i alla dess former. Faktum är dock att man avvänjer sig relativt snabbt detta beroende. Jag har mer eller mindre vant mig vid den drastiskt ändrade kosten. Förutom havreyoghurten jag köpte. Den skulle jag aldrig kunna vänja mig vid. ”Havreghurt”. Vilken dynga. Mitt mål med den episka resan till affären denna helg var för övrigt att utforska och lära mig lite om varors innehåll och framförallt dess innehåll av socker, kolhydrater.

På måndagen var jag så åter i avdelning 93´s grepp. Man förklarar att de bieffekter jag känt var att räkna med vid återinsättande av insulin i kroppen. Man kan inte säga hur lång tid det tar för kroppen att vänja sig igen, men att den kommer göra det. Jag träffar under dagen återigen diabetessjuksköterskan och en överläkare. De bestämmer efter att ha ögnat genom min lilla dagbok, att minska ned på min måltidsinsulin för att få kontroll på de värsta dipparna. Jag får även gå genom den obligatoriska ögonbottenfotograferingen. Avslutningsvis samtalar jag med överläkaren om rent praktiska saker. Såsom att hade jag varit vanlig medborgare hade jag på grund av sjukdomen varit berättigad en större summa pengar i försäkring. Med egenföretagare är det en annan historia. Tji fick jag. Man avslutar den sex timmar långa visiten med att starkt råda mig från att köra bil ett par månader framöver innan jag lärt känna min nya kropp. Både för min säkerhet, men framför allt för mina medtrafikanters.

I bilen på väg därifrån inser jag att de nog har rätt. Jag har inte riktigt kontroll över situationen.

Det största problemet jag upplevt hittills är den konsekvens min trötthet ställt till med. Jag har länge lidit av ryggvärk, vilken förvärras vid sängliggande, vilket ju är normalt vid extrem trötthet. Detta visar sig främst på min något krumma hållning och haltande steg. Lägg därtill övriga symptom och undra vad grannarna tror om den udda figur som stryker runt i huset. I mitt eget Notre Dame.

I övrigt har jag för närvarande accepterat mitt öde. I samband med sådana här besked är det kutym att träffa en kurator eller psykolog. Det ingår i behandlingen. Jag har aldrig träffat någon och har inte heller känt behovet av att göra det. Givetvis tycker jag hela situationen är riktigt sur och kan känna en viss bitterhet inför det hela. Men i helhet är jag ganska (söker efter ord utan att komma på något riktigt passande) tillfreds med läget. Nu har det visserligen gått endast sju dagar och kanske ligger jag nästa vecka i fosterställning i duschen, men just nu känns det ok. Och just nu är ok faktiskt rätt ok.

Informationen

Under torsdagen pepprades jag med information. Jag hade själv läst på ganska mycket och hade en bra grund att stå på när jag gick in till dietisten och diabetessjuksköterskan för den obligatoriska genomgången av livsstil och kostvanor. Jag ska här försöka förklara, med den information jag hittills fått, vad diabetes typ 1 är och vad det betyder för kroppen och en människas leverne:

Kroppen är beroende av en uppsjö av ämnen och kemikalier. Ett livsviktigt ämne är socker i alla dess former. Socker finns i alla möjliga varianter i alla produkter (med ett fåtal undantag) man stoppar i sig under en dag. Mjölksocker (laktos), fruktsocker, druvsocker och en uppsjö olika andra variationer. Gemensamt för dessa är att de höjer blodsockervärdet i blodet. Det i sin tur sätter igång en process i bukspottskörteln där insulin bildas. Insulinet är en magiker som gör att sockret, istället för att vandra planlöst genom kroppen, hjälper det att hitta celler i kroppen som är beroende av sockret för att kunna arbeta. Alla vet nog att socker är en energikälla och alla olika energidrycker och liknande är fullproppade med socker. Hos en människa över idealvikt räcker inte alltid insulinet till den större kubiken kropp och därav blod och man kan få insulinbrist och sedermera diabetes typ 2. Detta tillstånd kan påverkas positivt genom ändrad kost och minskad kroppsvolym. I korta drag. 

Hos människor med diabetes typ 1 är insulinproduktionen i kroppen extremt rubbad eller obefintlig. Detta gör att man på konstgjord väg hela tiden måste tillsätta insulin, genom sprutor eller insulinpump. Bukspottskörteln kommer aldrig att återhämta sig och man lever med tillståndet för resten av livet. En så kallad kronisk sjukdom. 

Insulinet finns normalt alltid i blodet och patrullerar och ser till att inga oegentligheter sker. Normalt brukar man säga att blodsockervärdet hos en frisk person ska ligga kring 4-6 mmol/l på fastande mage och inte över 8 mmol/l två timmar efter måltid. Dessa värden varierar lite beroende på vem man frågar. Mmol/l står för millimol per liter. Fråga mig inte ens hur mycket det är. Allt jag vet är att det är fruktansvärt delikata nivåer vi är inne och tittar på nu.

Här finns olika faror vid olika nivåer. För högt blodsocker (hyperglykemi) under längre tid ger skador på blodkärlen vilket kan leda till åderförkalkning och sedermera även på sikt leda till hjärtinfarkt och stroke. Även problem med ögon, njurar och nerver kan påverkas i detta tillstånd. Vid ovanligt höga värden kan även syraförgiftning i blodet inträffa. Kännetecknande för högt blodsocker är bland annat onormalt mycket urinering, törst, trötthet och dimsyn (vilket jag skrev om i förra inlägget). Lågt blodsocker (hypoglykemi) är mer akut och inträffar runt 3,5-4,0 mmol/l. Tecken på för lågt blodsocker är bland annat svettningar, blekhet, skakningar, aggressivitet, förvirring och yrsel. Orsaker till detta tillstånd kan vara för högt insulinintag, för litet eller oregelbunden intag av näring, ökad fysisk ansträngning, alkoholintag. Under 4 mmol/l måste man tillföra kroppen socker snabbt, helst via 3-4 druvsockertabletter, ett glas mjölk eller fruktjuice eller ett par sockerbitar. Tillståndet förvärras ju längre ner man kommer. Når man 1,0 mmol/l hamnar man i insulinkoma vilket är vad det låter som. Vid detta tillstånd ska personen i fråga läggas i sidoläge och akutvård ska kontaktas. Ambulanspersonal har en spruta som injiceras patienten vilket gör att denna vaknar upp väldigt fort. Vid vissa fall kan även närstående till en typ 1 diabetiker få en sådan spruta att ha till nödfall. Insulinkoma gör så att hjärnan stänger ner och obehandlat tillstånd leder till döden. Insulin får ALDRIG ges av annan person utan läkares tillstånd.

I Sverige, som har högst andel diabetiker i världen frånsett Finland, lider ca 350.000 människor av diabetes. Typ 1 står för 10-15% av detta antal. Man vet idag inte säkert vad som orsakar typ 1 men forskning pekar på att ärftlighet och miljöfaktorer spelar en stor roll. En virussjukdom eller liknande kan också starta utbrottet. Senare forskning pekar på att samma faktorer som utlöser allergier spelar in. Det vill säga att hygienen i moderna hushåll är så pass hög att kroppens immunförsvar blir övernitiskt och istället för att attackera ovälkomna inkräktare i kroppen attackerar dess egna celler. Detta kan förklara den lavinartade utbredning diabetes fått främst i det västerländska samhället. Sedan 1985 har antalet diabetiker i världen ökat från 30 miljoner till 366 miljoner.

-Slut på faktasnacket.

Under min vistelse på den mycket trevliga avdelning 93 hade mitt blodsocker legat mellan 10-15. Jag undrar varför man inte sänker det. Insulinet som ordinerats har medvetet lagt mina nivåer där. Under besöket hos diabetessjuksköterskan förklarar man varför. Eftersom jag legat stilla de senaste dagarna med undantag för den 20 meter långa promenaden till matsalen vet man att värdena kommer sjunka naturligt i och med att jag börjar röra på mig igen. Motion sänker blodsockernivån. Man berättar för mig att jag kommer få permission under torsdagsnatten. Beroende av hur det går kan den permissionen förlängas.

Jag ställer massvis med frågor om doseringen, det enda jag egentligen oroar mig för. Man kan inte svara utan menar på att man från individ till individ beräknar mängden insulin och hur ofta man tar den. Jag ska ringa in och rapportera innan varje måltid och innan sömn för att få en dos per telefon. Sprutor, stickor och mätare får jag med mig hem. Jag får nu tillfälligt lämna avdelningen.

Danderyds sjukhus ligger föga förvånande i Danderyd utanför Stockholm. Själva diabetesavdelningen ligger i den ände av sjukhusområdet som ligger nära Mörby Centrum. Efter att ha legat till sängs i tre dagar vill jag därför röra på mig. Jag beslutar därför att promenera till detta centrum. En promenad på ca 500 meter. Väl framme är jag genomsvettig, trött, skakig och måste sätta mig ner. Det börjar snurra och jag tar mig in på en affär. Bara det är ju en utmaning. Vad bör jag ha? Vad bör jag undvika? Förr hade man köpt en läsk när man var törstig. Nu var man tvungen att tänka sig för. Jag köpte mineralvatten och ett päron och tro mig; det var första gången jag gjort det. Efteråt satte jag mig för att vänta på min skjuts. Jag kände mig fortfarande yr. Tänkte att jag bör ta blodsockret. Senast vid kl 12 hade jag kollat sist. Värdet låg då på runt 12 mmol/l. Nu ca tre timmar och 500 meter senare visade mätaren 3,9. Jag upplevde på en parkbänk i Mörby Centrum mitt första blodsockerfall. Jag kastade i mig päronet och vattnet och började så smått känna mig bättre.

Till middagen låg jag på 5,6. Jag ringde in och rapporterade dagens händelser och man beslutade att jag skulle ta 4 enheter måltidsinsulin före middagen. Vad gäller blodsockerfallet beordrade man mig att hädanefter alltid bära ett paket Dextrosol i fickan. Efter middagen höjdes värdena rejält. 5,6 blev till 15,2 som till kvällen blev till 20,4. Givetvis alldeles för högt. Man instruerar mig igen per telefon att ta 8 enheter långtidsinsulin för natten. Den kraftiga uppgången motiverar ett nattligt sockerprov och vi kommer överens om att jag ska titta till värdet kl 02:00. Jag somnar tungt i min egen säng och vaknar kl 07:00.

På fredagens morgon upprepas proceduren med samtal och sockerkoller. Värdet ligger vid uppvaknandet på 11,3. Blodsockermätning – samtal – spruta – mat – blodsockermätning. Om och om igen. Senaste dygnets händelser har visat mig vilken utmaning jag står inför och hur svårt det kan vara att hitta balansen i vardagslivet igen. Min planerade fredag med golftävling på förmiddagen och fotbollsmatch på kvällen är bara att stryka för tillfället. Jag är dock övertygad om att jag kommer hitta medelvägen någon gång och att det bara är en fråga om tid.

Beskedet

Sommaren 2013. Den börjar på ett bra sätt. Vädret är fint och jag har gett mig själv utrymme att spendera stora delar av den tillsammans med min familj och ifrån arbetet. Arbetet, ja. Jag driver sedan ett par år tillbaka ett eget företag inom byggbranschen och har en längre tid känt mig stressad och uppjagad över det rådande arbetsklimatet. Därför ser jag fram emot sommaren och det lägre tempot.

I juli tar jag så ledigt. Min sambo är sedan mars mammaledig med vårt andra barn och planeringen inför den stundande semestern är närmast obefintlig. Vi bestämmer oss för att relativt planlöst bila genom Sveriges södra delar. En semester i just min smak. Oplanerat och så spontant det kan bli med en småbarnsfamilj. Resan pågår i en dryg vecka innan vi kommer hem. Då har vi avverkat bland annat Liseberg, diverse inspirationsplatser för Astrid Lindgren, Skara Sommarland och ett antal städer och byar.

Vid denna tid har jag varit ledig i två veckor och därmed tangerat tidigare rekord vad gäller semester, men jag var långt från utvilad. Jag tittade till de arbeten som var i gång och gjorde de nödvändigaste uppgifterna innan jag återigen försatte mig i viloläge. Så pågick det ända tills det blev omöjligt och den svenska befolkningen avslutade sina semestrar och tvingade mig tillbaka i arbete. Fortfarande långt från utvilad. Eftersom jag levt under pressen som följer att vara egenföretagare i det här landet tänkte jag inte mer på det utan stålsatte mig inför den kommande och normalt sett väldigt stressade höstperioden. Man vad det tog emot.

Augusti kommer och jag känner att jag inte har huvudet med mig. Jag är idéfattig och enklaste uppgifterna som tidigare gått på rutin blir plötsligt utmanande. Jag känner att den uppförsbacke man alltid jobbar i som företagare mer börjar likna en vägg. Desperat försöker jag hitta tillbaka till känslan jag hade under juli. Jag pressade in en semesterdag här och där i veckorna även fast jag visste att det var en dålig idé. Jag kom mer och mer efter i arbetet men än så länge kunde jag skylla på att det till viss del fortfarande var semestertider. Mot slutet av månaden var situationen ohållbar och jag började ana att det inte var den vanliga stressen det handlade om. Det här var värre. Jag var orkeslös. Totalt orkeslös och rent av äcklad av tanken på att behöva arbeta.

Ett annat problem hade också dykt upp. Jag drack ofantliga mängder vatten som på nolltid ville ut ur kroppen. Jag vände mig till olika sidor på nätet för att försöka självdiagnostisera. Den starkaste sjukdomskandidaten viftade jag bort och intalade mig själv att det var inbillning.

Sista veckan i augusti ställdes saker på sin spets. Kisseriet var nu så tilltaget att jag inte sov mer än två timmar i sträck innan jag måste skvätta. Men det var inte det värsta. Min syn hade kraftigt försämrats. Allt bortom fem meter i mitt synfält var en dimma. Här blir jag orolig och kontaktar vårdcentralen som bokar in mig två veckor bort. Nåväl. Så allvarligt kan det inte vara. Jag gick till optikern och beställde glasögon för dyra pengar.

Helgen gick och det bjöds upp till kräftskiva med allt vad det innebär. Jag mådde bättre. Synen hade återkommit och jag förbannade mig själv att jag så vårdslöst kastat mig in i en kostsam glasögonaffär. På söndagens kvällning började jag må sämre igen. Men med helgens fest i åtanke viftade jag bort den känslan. Man mår ju som man förtjänar?

På måndagsmorgonen förstod jag att allt inte stod rätt till. Jag var inte alls på bra humör. Jag hade yrsel och var allmänt vresig. Mer än vanligt. Nu var jag ganska säker på min sak. Jag hade rätt. Jag tog mig till Apoteket och köpte en blodsockermätare, satte mig i bilen och åkte till min barndoms områden för att få det bekräftat. Tanken på alla bravader i dessa områden fick önskad effekt och jag fann där och då ett slags lugn.

Innanmätet i den nya lådan var främmande. Jag fick läsa beskrivningen tre gånger och efter två fruktlösa försök och blodiga fingrar satt jag där på tredje försöket med resultatet i hand. 14.0. Och vad fan betyder det? En snabb sökning på mobilen visade att det var onormalt högt. Speciellt den dagen för mig, som hade varit förutseende och inte ätit något de senaste 15 timmarna eftersom jag tidigare läst mig till att man ska göra dessa test på fastande mage. 14.0 på fastande mage är högt. För högt.

Jag startade bilen och tog mig direkt till min vårdcentral, visade upp mätaren för tjejen i kassan och sade att de skulle släppa in mig. Nervös, efter att ha sett mitt provresultat, sprang hon iväg och pratade med någon. Kort därefter satt jag framför en husläkare med bister uppsyn och tvivel i blick. Efter en kort utfrågning säger han att jag ska återkomma imorgon så de kan ta prover. Jag säger att jag inte går någonstans förrän de tar proverna och att jag fastat just därför. Han går med på det och skickar mig till provtagningen.

Efter besöket hos den trevliga provtagerskan blir jag hemskickad med en kopp och ett provrör ämnat för mitt morgonurin. Jag kan inte riktigt förstå vitsen med detta eftersom min omsättning på urin vid denna tid är lika dygnet runt och att det inte kan vara någon större skillnad i koncentration. Jag gör ändå som jag blir tillsagd och lämnar provet på tisdag morgon. Nu går det fort.

Ungefär en timme senare ringer man från vårdcentralen och en kvinna vill med ansträngt lugn boka tid med mig. Hon frågar om jag kan komma under dagen? Helst förmiddagen? Helst nu?

Väl där försöker hon försiktigt linda in ordet ”diabetes” bland övriga väl valda ord. När hon märker att jag är väl insatt i situationen ber hon mig ta ytterligare ett par prov för att fastställa hur pass allvarligt det är. Ungefär tio minuter senare blir jag åter inkallad på hennes rum. Blodsockervärdet var nu så högt att deras utrustning inte kunde mäta det. Hon talar om för mig med ännu mer ansträngt lugn att jag måste in till akuten på Danderyds sjukhus och frågar om någon kan köra mig. Sambon och minstingen kör mig dit.

På akuten plockas jag in i ett rum och blir återigen utfrågad och nålstucken. Läkaren som till slut tittar till mig pratar om de olika typerna av diabetes. Han nämner typ 2 som den vanligaste och som drabbar främst överviktiga personer, ser en stund på mig innan han säger åt mig att förbereda mig inför beskedet att det kan vara den andra typen. Jag har tidigare under dagen fått mitt hjärta och puls liknat vid en atlets och är ganska långt från överviktig.

Efter en stund blir jag manad att bege mig till avdelning 93. Diabetesavdelningen. Här blir jag genast försedd med en sån fin droppställning och blir återigen nålstucken och utfrågad. Tisdagen slutar med cirka 25-30 olika stickhål i kroppen och med tungt huvud på landstingets kudde.

Under onsdagen kommer en vad som känns som krishanterargrupp förbi min säng och ställer ytterligare frågor. Den fyra personer starka gruppen ser ut som psykologer gör på tv. Nickande och med neutral eller medlidande uttryck i ansiktet. Jag har under förmiddagen när det mer eller mindre var bekräftat vilken typ jag hade skaffat mig en större kunskap om sjukdomen. De beskriver närmaste dygns förväntade händelseförlopp och vad jag kan förvänta mig. Att jag kommer träffa en speciell skara människor som ska hjälpa mig genom det här.

Genom allt detta har jag handlat med ett stort lugn. De personer jag mött under tiden har nästan visat mer oro än jag. Nästan som att de vill ha en större och kraftigare reaktion än den de fått. Nog har jag funderat och läst på så gott jag kan, pratat med vänner och törstat efter svar. Kanske är det som de säger, att det kommer smälta in när jag kommer hem. Allt jag vet här och nu är att jag är sjuk och kommer leva med sjukdomen för resten av mitt liv. Att jag kommer bli tvungen att göra omfattande förändringar i min dagliga rutin. Att jag kommer bli nålstucken ungefär 150.000 gånger till under min levnad.

Att jag vid 32 års ålder drabbats av diabetes typ 1.