Archive | november 2013

Strimma

Den ena veckan är bättre än den tidigare. Så har det varit de senaste tre, fyra veckorna. Jag börjar således känna att jag hittar tillbaka i matchform igen. Om jag då ser retroaktivt på sjukdomsförloppet och den rehabiliteringstid jag anser mig behövt för att nå detta stadiet landar det på runt fyra månader. Två månader innan diagnos började jag ana att något inte stod rätt till. Det verkliga insjuknandet i sig med alla diverse symptom gick relativt fort och det uppskattas av mig tagit runt två veckor innan jag sökte hjälp. Tiden dessförinnan måste jag nog ändå räkna dit när jag tänker tillbaka. Två månader är också ganska exakt den tid det tog för mig att återhämta mig fysiskt och mentalt från beskedet.

Tidigare har jag lagt mycket fokus på de olika bakslagen man kan ställas inför som diabetiker. Överlag har jag även haft en ganska dyster syn på saker och ting rörande just detta. Det kanske inte är så konstigt i sig att man resonerar så när man får beskedet att man kommer leva med en viss nedsättning för resten av livet. Jag har under de senaste två månaderna levt i ett dunkel där en närstående framtid sett mycket oviss ut och lidit både mentalt och kroppsligt. Just sådant här är lätt att tränga undan och hårdare perioder i livet har jag vid flera andra tillfällen förträngt. Hade det inte varit för den här bloggen hade jag säkerligen sett tillbaka på den här tiden som gemene diabetiker. Det vill säga att det inte var någon större fara.

I ett försök att väga upp den tyngden som genomsyrat bloggen hittills ska jag därför idag fokusera på de positiva delarna av sjukdomen så som jag fått dem till livs så här långt. Håll till godo.

Jag har mycket bättre kontroll över min kropp än tidigare och är mycket bättre och snabbare på att reagera på olika signaler jag får från den. Jag känner till exempel av en förkylning så fort den kliver upp på första trappsteget på farstun. Tidigare kunde den vara igång med full kraft innan jag lade märke till den.

Förra veckan hade jag en diffus obehagskänsla i kroppen. Jag hade hosta och svårt att svälja. Jag hade inte ont eller feber. Det var dock något som tog emot när jag svalde. Med dessa symptom kontaktades således vårdcentralen. Tro det eller ej så fick jag tid någon timme senare. Väl där flexade jag med mitt nyvunna högkostnadskort och fick direkt komma in till läkaren. Man tog där mitt påstående på allvar och tog således ett blodprov. Vid tidigare besök där så har jag aldrig blivit mottagen med sådan värme. Testet i sig visade så klart inget speciellt utan det var ett vanligt förkylningsvirus. Det här är naturligtvis en del utav den högre känslighet jag har inför olika tillstånd jag befinner mig i samtidigt som sjukvården tar mina påståenden på allvar. Jag har dock ingen intention att sätta mig i vårdens klor mer än nödvändigt.

Angående mitt allmänna tillstånd har man noga kontroll på det. Jag har genomgått massvis med tester och en varning som visat sig är kolesterolvärdet som senast låg för högt och jag fick medelst tips reda på hur jag själv kan sänka det. Detta tillsammans med den i övrigt radikalt förändrade kosten har medfört att jag något motsägelsefullt är friskare nu än någonsin förr.

Jag har mer eller mindre helt uteslutit rent socker ur min kost vilket, efter en cirka två veckor lång Trainspotting-scen på grund av abstinens, har lett till ett allmänt sundare leverne. Från att ha varit en relativt sötsugen människa är jag nu för tiden rent av äcklad om något är för sött. Förut kunde jag exempelvis köpa en rulle Ballerinakex och en läsk och trycka i mig till lunch. Idag är den dieten helt otänkbar och jag skulle aldrig tänka mig att äta något sådant. På gott och ont. Nä.. På gott.

Som den enda sjukdomen i Sverige är medicinen för diabetiker helt kostnadsfri. Med undantag för högkostnadsskyddet på 1.100:- betalar jag således ingenting för behandlingen.

I ett längre perspektiv mår min kropp bättre av min starkt minskade alkoholkonsumtion i och med att jag blivit extremt mycket känsligare för just detta. Även det kan översättas i en mer välmående penningpung.

Insulinet i sig är en steroid och kan öka muskelmassan vilket gör att resan till Beach 2014 blir lättare för mig även om jag i dagsläget inte ser något intresse i just detta mål.

Detta sammantaget gör att jag är rätt tillfreds som det är just nu. Omställningarna i kost och levnadssätt blir snart rutin. Jag glömmer visserligen bort att ta med mig allt extra jag behöver på dagarna och har flera gånger fått vända hem halvvägs till jobbet när jag kommer på att insulinet ligger på köksbordet, men det är inte längre besvärligt att tvingas bära runt på de sakerna. Diabetes har så klart påverkat min vardag, men jag har förlikat mig med den. Självklart är allt mycket mer omständligt nu än förr, men dessa problem känns överkomliga nu. Att behöva ta sprutorna är inte heller det speciellt besvärande. Jag har vid ett tillfälle träffat ett kärl i magen vilket lett till ett djupt och stort blåmärke som distinkt utmärker sig i kontrast med min annars likbleka lekamen. Min fåfänga kräver dock långt värre vanställning än så för att aktiveras.

Jag är en klokare människa idag än innan sjukdomen. Främst vad gäller kosten och kunskapen kring diabetes, men även mer lyhörd och lyssnande på vad min kropp säger. Även om nackdelarna vida överskrider fördelarna så är jag tvungen att arbeta med de premisser jag har. Det finns inget annat sätt. Jag har inget alternativ. Jag lever och jag har tamejfan klippkort hos sjukvården. Hur grymt är inte det?

Tillkortakommanden

Min kropp reagerar inte enligt den gängse normen för hur den ska reagera vid olika aktiviteter eller tillstånd. Exempelvis ska kroppen vid stressituationer reagera med ett högre blodsockervärde eftersom cellerna då behöver mer energi. Detsamma gäller för diverse infektioner.

Senaste veckan har jag slungats tillbaka i verkligheten och har överlag känt mig bättre än på mycket länge. Verkligheten betyder i nuläget att jag är utsatt för mer stress än annars. I synnerhet eftersom jag varit mer eller mindre inkapabel att utföra vardagens göromål de senaste två månaderna. Ergo ligger jag två månader back på alla möjliga plan vilket betyder att jag ska jobba i kapp två månader. Gärna på nolltid. Så klart omöjligt och extremt stressande. Dessutom har jag sedan ett par dagar dragits med en infektion i kroppen som i sig inte verkar så allvarlig, men ändock en infektion.

Med detta i åtanke bör mitt blodsockervärde ligga i taket vid det här laget. Men se, det gör det inte. Faktum är att det under dessa två månader aldrig legat så stabilt lågt som det gjort de senaste sju dagarna. En gång har jag legat över tio (12,4), men det kan lika gärna varit ett spratt min mätare spelat mig eftersom värdena timmarna innan och efter låg på 4,1 respektive 4,2. Medelvärdet ligger på 6,2 under sju dagar. Mitt intag av insulin har inte ökat utan då snarare minskat över samma sju dagar.

Vid ett samtal med en ur mitt diabetesteam tog jag tidigare upp den här frågan och man konstaterade då att stress absolut inte gör annat än höjer blodsockervärdet. Samma slutsats drar man för en infektion. Jag är starkt frågande till den konklusionen med senaste tids upplevelser i ytterst färskt minne.

Däremot drar jag slutsatsen att jag inte helt kan lita på vad man säger till mig från sjukvårdens sida. En del saker är givetvis fakta för vilka det finns belägg, men i detta fall har de fel. Alternativen i annat fall skulle vara att jag har någon annan åkomma som sänker mina värden vid nämnda tillstånd eller mirakulöst tillfrisknat från diabetes. Närmast till hands ligger påståendet att jag faktiskt reagerar på detta sätt vid stress eller infektion. Punkt.

Även om diabetesvården prompt står fast vid sina normer och riktlinjer gällande synen på diabetes finns det de facto folk som har sjukdomen och ser på den ur en annan vinkel. Svaren på samma fråga kan därmed vara vitt skilda beroende på vem som svarar. Problemet i det är att sjukvårdens övertygelse är så pass fast att det inte spelar någon roll vad den sjuke påstår vilket leder till att otillräcklig hjälp följer. Lyssnar man med andra diabetiker finns det många exempel på hur sjukvården vägrat godkänna vissa symptom eller tillstånd som kopplats till diabetes. Då måste det istället bero på något annat. Sjukvårdens ignorans kan ställa till problem. I just detta fall är det inte så allvarligt men mitt förtroende för den har fått sig en törn.

Diabetes var för hundra år sedan en dödsdom och behandlades med extremt strikt kost vilket kunde förlänga livet på patienterna med upp till ett par år i bästa fall. 1922 behandlades den första patienten med insulin och diabetesvården revolutionerades. Trots insulinets intåg kvarstod svältkost, fettkost, alkohol och opiumbehandling ända in på 60-talet. Under samma årtionde gjorde man även skillnad på typ 1 & 2. Man räknar med att det finns  370 miljoner människor med diabetes idag. 1 miljard beräknas lida av diabetes år 2030. Idag ligger kostnaden för diabetes världen runt på kring 2600 miljarder kronor årligen. Än idag vet man inte vad som orsakar diabetes typ 1. 

Forskning rörande diabetes gör ständigt att tidigare behandlingar omvärderas och ersätts med andra. Förr togs ingen hänsyn till diabetikers levnadsstandard, något som förbättrats betydligt på senare år. Det finns dock oändligt mycket mer som behöver läras kring sjukdomen och en bra start för den tröga sjukvårdsapparaten kanske vore att lyssna på dem som faktiskt har diabetes.