Archive | augusti 2015

Obestånd

Det som främst kännetecknat min tid som diabetiker har varit den stundtals närmast bottenlösa trötthet jag känt. Från sjukvården vill man inte kännas vid det här problemet som kopplat till diabetes, men drabbade känner väl igen sig vilket den betydligt mer aktiva skribenten Diabetesia beskriver på sin blogg. Den här tröttheten är det jag lidit mest skada av.

För ett par veckor sedan upplevde jag den bästa tiden på två år. Jag hade återfått energin jag tappade när jag insjuknade och kunde närmast kalla mig själv frisk. Eftersom jag är en otursförföljd man som har en oerhörd förmåga att dra förbannelser över saker och ting valde jag dock att vänta med att hala fram stora trumman. Det skulle visa sig vara ett bra drag eftersom jag i skrivande stund sitter med 14,6 på mätaren och ett medelvärde på 10,6 enligt samma mätare. I veckan skickade jag även in ett Hba1c för analys. Jag väntar med spänning på resultatet.

Min sjukdomskurva är, som jag förstått det, något avvikande från mediandiabetikern. Jag har fortfarande betydande egen insulinproduktion kvar. Den är i avtagande men min kropp har valt att göra processen obehaglig för mig genom att minska produktionen i kraftiga stötar, likt en nedåtgående trappa med olika höjd och djup på stegen. I en ojämn trappa är det lätt att snubbla. Jag snubblar för jämnan. På det steg jag står nu är det en oerhörd skillnad på en knäckebrödsskiva eller två knäckebrödsskivor. Det är fruktansvärt enerverande att hela tiden vara tvungen att omkullkasta allt jag lärt mig och börja om på nytt. Jag vill nå botten så att jag kan börja leva igen.

Eftersom jag snart firar två år som diabetiker ska jag i korta drag berätta vad sjukdomen de facto gjort med mig.

Vid tiden för min diagnos var mitt företag skuldsatt på ett sätt som ett företag kan vara skuldsatt och repa sig från inom en eller ett par månader. Det var på inga sätt något konstigt utan vanligt förekommande i branschen. Som jag beskrivit det förut så var min första tid jobbig och allt annat än produktiv vilket med tiden betydde större skulder. När jag väl kommit något sånär på fötter igen hade jag en rejäl uppförsbacke att ta igen och visste att jag skulle få det otroligt tufft framöver. Speciellt eftersom jag knappast orkade arbeta heltid. Alla som driver företag vet att heltid innebär ungefär 60-80 timmar i veckan. Jag mäktade med runt 20-30.

Det här gjorde att jag blev tvungen till åtgärder. Först ut var huset. En villa i Stockholmsregionen är kostsam och ett skuldsatt företag är dåligt på att betala ut löner. Speciellt till dess ägare. Dessutom mäktade jag inte med arbetet ett hus kräver.

Vidare var jag tvungen att hitta en lösning för företaget. Jag stod inför tre möjligheter; att sälja, att skaffa en partner eller att ansöka om konkurs. Att sälja ett skuldsatt företag i byggbranschen med sex anställda är en oerhörd bedrift även om marknaden är på grönbete och arbetskvoten är fullbelamrad. Att sätta företaget i konkurs vore att skjuta sig själv i foten eftersom obeståndet fortfarande var hanterbart. Tillslut lyckades jag hitta en partner.

Svek, stölder och allmänt svineri gjorde att jag i vintras, efter fyra månader med en ny partner, tvingades begära ett företag med ohanterligt obestånd i konkurs.

Idag är jag anställd på 50%. Helt enkelt för att jag inte orkar arbeta mer. Jag är fysiskt svag och mentalt dränerad.

Normalt ser jag på den här historien som en erfarenhetsmässig skatt som jag kommer ha stor nytta av i mitt resterande liv, men idag tillåter jag mig själv att rulla runt i dyn.

Annonser