Archive | april 2014

Kapitulation

Jag och min vän, min nemesis, min påtvungna livskamrat Diabetes har inte allt för lätt att komma överens. Det här beror så klart på att jag, likt en bångstyrig femåring, vägrar följa de riktlinjer som jag vet måste följas. Inte så att jag gör ett medvetet val att ignorera dessa regler utan mer att jag tid efter annan faller tillbaka i mönstret som tidigare utgjorde min dagliga livsrutin. Jag levde innan sjukdomen ett relativt ohälsosamt liv. Ofta hoppade jag över både frukost och lunch, men hade ändå energi kvar att göra praktiskt taget vad jag kände för. Retrospektivt kan man närmast beskriva mitt tidigare jag som ett slags fysiskt unikum. I alla fall gällande just den aspekten att jag inte upptog mycket energi för att klara mig. Jag borde nästan fått något miljödiplom för dessa år med tanke på den minimala inverkan jag hade på jordens resurser.

Idag är det naturligtvis andra regler som gäller. Jag har aldrig riktigt tagit alla pekpinnar på allvar och har successivt släppt lite på kopplet men jag har gjort stora förändringar i mitt leverne i stort.

Att behandla diabetes handlar mycket om förberedelse, eftertänksamhet och vanligt bondförnuft. Det handlar om att försöka ha ett så normalt blodsocker som möjligt. För en diabetiker handlar det om balansen av energin.

Har jag för högt blodsocker har jag snålat med insulinet. Har jag för lågt blodsocker har jag missräknat insulindosen. Utan insulin kan min kropp inte utvinna energin från det jag äter. Det är därför viktigt att jag äter ordentligt och tidsenligt för att inte kroppen ska mattas ut och jag ska ha chans att orka med de olika sysslor som dagen erbjuder. Häromdagen återgick jag i tidigare livsrutin och fick känna av konsekvenserna av detta.

Det började med att jag hoppade över frukost. Aldrig bra men sällan katastrof. Lunchen intogs i farten och bestod av en 150-grammare utan pommes. Övertid på jobbet gjorde att jag inte hann med mer än att vända i dörren med en Snickers i mungipan innan det var dags för innebandy. Jag vet vid det här laget att jag misslyckats med min förberedelse inför ett sådant motionspass men antog att jag, likt tidigare, kunde prestera ändå.

Det tog ungefär fem minuter innan energin var slut. Jag har aldrig varit med om något liknande. Förr kunde jag hitta energi genom ren vilja men nu tog det stopp. Jag hade med mig kolhydrater och tryckte i mig dessa vid första tillfälle. Det tog dock inte lång tid förrän också den energin tog slut. En tiometersrusch, sen fem minuter vila. Hela 90-minuterspasset. Jag var alltså i det närmaste totalt färdig redan efter fem minuter. 

Eftersom jag har arbetat upp min fysik senaste tiden och flera gånger tidigare klarat 90 minuter innebandy utan större problem måste denna genomklappning bero på energibrist. Jag har alltså för lite bränsle i kroppen för att orka med träningen denna dag.

Jag tycker att alla ska, och har själv som mål att lära in en ny sak varje dag. Men som en nära på 33-åring borde läran kring den egna kroppen redan sitta där. I alla fall tills dess att det naturliga förfallet blir noterbart. 

Jag fick i veckan för övrigt besked rörande mitt blodtryck. Det visade sig inte kräva behandling.

Annonser

Dubbelvikt

Påsken. Jag har aldrig haft någon närmare relation till denna högtid utan mest sett den som ett par dagar ledigt. Däremot har påskhelgen alltid varit förknippad med snask och mat i stora lass. Denna påsk är dock ett undantag. Visst har jag gått och norpat ur dotterns påskägg då och då, men godiskonsumtionen i år är inte i närheten av vad den varit tidigare år. Medelsvensken trycker årligen i sig ungefär 17 kilo godis på ett år. Runt 3,5 av dessa 17 kilon konsumeras under påskhelgen. I Sverige säljs runt 31,5 MILJONER kilo godis under påsken i Sverige. Överlag är vi i det här landet världsbäst på att konsumera godis.

Vart vill jag då komma med den här statistiken? Ingenstans egentligen. Jag vill bara trycka på det absurda i det.

Förutom godiset är påsken fylld med mat. Inte heller påskmat har jag någon närmare relation till men har förstått att man ska äta ägg och kanske lite sill, så det har jag gjort. Annars är mina maträtter denna helg uppbyggda på samma sätt som vilken annan dag som helst. Både gällande komponenter och mängder.

Trots detta har jag i min ägo data som gör mig något konfunderad. Jag har som sagt aldrig varit speciellt fixerad vid vikt och midjemått och annat tidigare. Inte i dagsläget heller egentligen, men i takt med att jag tvunget lever hälsosammare idag följer även sådana självkontroller. Det är siffrorna kring vikten som höjer mitt vänstra ögonbryn.

Jag har genom åren noterat en specifik maxvikt. Tillfälle och ålder har försvunnit ur mitt minne, men siffran finns kvar. Givet att denna maxvikt är en extrem och att vikten jag hade då jag i september blev inlagd för diabetesen var den på senare år lägsta noterade vikten lägger jag matchvikten någonstans där emellan. För att göra saker och ting ännu lite tydligare i förhållande till kommande slutsats är skillnaden mellan tidigare maxvikt och minimivikt fyra kilo.

Trots striktare diet och ökad motion är min matchvikt idag 10% högre än tidigare. Jag ligger 7% över min tidigare maxvikt och har på ett drygt halvår gått upp runt 13%. 

En snabb undersökning på nätet visar att jag inte är ensam om det här. 

Innan LCHF-förespråkarna tar till orda vill jag trycka på att min konsumtion av kolhydrater är mer eller mindre oförändrad genom åren. Sockerintaget är numera generellt sett nära på noll.

Insulin kan innebära en viktuppgång och ökad bukfetma. Motion leder till minskad fettmängd och mer muskelmassa. Muskler väger mer än fett. Insulinet fungerar även som en steroid vilket betyder än mer muskler.

Jag har alltså förskaffat mig 13% mer muskler sedan sjukdomen…

Ursprång

Mitt förra inlägg handlade om uppladdning och förberedelse inför ett motionspass. Innan jag skrev det inlägget hade jag varit ute och sprungit. Det gick inget vidare.

Inte nog med att jag sprang en distans som jag aldrig varit uppe på förr, jag gjorde det dessutom innan frukost. Det vill säga på fastande mage. Jag har någonstans, någon gång läst att det kan vara fördelaktigt att förlägga sin motionering innan frukost. För mig blev det dock ett rejält bakslag.

Direkt efter rundan var jag just så trött som man kan tänkas bli efter åtta kilometer och jag åt frukost på sedvanligt manér. Runt lunch, cirka tre timmar efter rundan, började jag känna mig något dåsig och var tvungen att kolla blodsockret. Mätaren visade på under 2,0 och jag tryckte sedermera i mig ett rejält batteri kolhydrater. Tröttheten ville dock inte ge med sig utan låg där och förstörde min resterande helg. Och kommande vecka skulle det visa sig.

Måndagen kände jag mig dock något fräschare igen och bestämde mig för ett kortare träningspass vilket fortlöpte utan större aber. Nästa träning låg på onsdagens kväll och bestod utav innebandy. Redan innan detta pass kände jag mig dock rejält ur balans och under innebandyn blev det uppenbart att mitt fokus var felinställt. Hela veckan var jag närmast lika frånvarande mentalt som jag var första tiden med sjukdomen. Jag hade en tanke om att arbeta lite under lördagen men orkade inte ta mig hemifrån. Istället somnade jag vid tiotiden på fredagskvällen och vaknade inte förrän runt tolv dagen efter. Dessutom somnade jag från och till framför tv:n under hela lördagen.

På söndagen var jag dock åter i hyfsad form.

Det kan så klart bero på något annat men min närmast misstänkte till förra veckans dåliga form är diabetesen och min oförmåga att bemästra den. Att min misslyckade hantering av lördagens motionspass utnyttjades av min vän diabetes som med all tydlighet talar om för mig att jag skall kuvas under dennes suveränitet.

Veckan bestod också i en tidigare bestämd blodtrycksmätning. Den gick ut på att jag från tisdagens morgon till och med onsdagens dito ständigt skulle bära med mig en ca 8x10x3 centimeter stor, walkman-liknande i byxlinningen fäst, mätare som via en centimetertjock slang var kopplad till ett gummiband fäst på min vänstra överarm som i sin tur var tjugonde minut pumpade upp trycket runt armen för att mäta blodtrycket. Den var ungefär lika otymplig som beskrivningen av den. Om jag på något vis rörde armen under mätningen ville den inte godkänna denna utan skulle pröva på nytt några minuter senare. Högst obekvämt må jag säga. Svaret har, så här närmare en vecka efteråt, ej redovisats mig vilket i min värld betyder att det inte är någon större fara på taket och att jag tillfälligt kan skrinlägga mitt apokalyptiska scenario där jag skulle sluta mina dagar såsom en champagneflaska som behandlats allt för oförsiktigt skulle göra.

Nu ska mitt blodtryck sättas på prov igen då ju Superettans bästa Stockholmslag gör säsongsdebut.