Archive | mars 2014

Pausfågel

”Har man diabetes tar man en spruta lite då och då så är man som vanligt igen.” Det är i mångt och mycket den allmänna inställningen till sjukdomen. I viss mån är den ganska nära verkligheten fast kraftigt förenklad. En diabetiker måste alltid ligga steget före och planera varje drag den gör. Vad den äter, när den äter, vad som skall göras efter maten, vad som gjordes innan maten. Mitt bland allt detta ska man beräkna hur mycket insulin varje måltid kräver.

Jag har som sagt anmält mig till midnattsloppet detta år och har därför ett strikt träningsschema att följa. Det består av fyra varierande träningspass i veckan. Jag har aldrig haft ett sådant omfattande schema förr men har aldrig varit främmande för att motionera. Diabetesen ställer dock till det för mig ibland och jag har ännu inte hittat svaret på varför vissa dagar är lättare än andra ute i spåret eller i träningshallen.

Kort och förenklat är diabetes ett annat ord för insulinbrist i kroppen. Insulinet gör att energin man får i sig genom föda når musklerna. För lite insulin betyder alltså att kroppen inte får den energi den behöver.

Motion kräver energi. Men olika motion fungerar olika på en diabetiker. Om jag som exempel går en golfrunda måste jag se till att ha med mig mat. Annars klarar jag aldrig att gå runt banan. Spelar jag fotboll eller innebandy eller någon annan tävlingssport går ett annat hormon in och täcker tillfälligt upp för den snabbt dalande energimängden i kroppen; adrenalin. Det betyder att jag efter ett träningspass med fotboll eller innebandy ligger högt i blodsocker trots att jag har gjort av med mycket energi. Detta är dock snabbt övergående och jag måste se till att peta i mig något slags energi efter ett sådant pass. Vid ett löppass finns inte adrenalinet att tillgå. Det betyder att jag måste tillföra energi om jag ska springa längre sträckor. Jag har inte undersökt hur mitt blodsocker generellt ligger under löpning eftersom jag inte gärna vill släpa på mer utrustning än vad som är ett absolut måste. Jag har dock gjort det till en vana att ungefär varannan kilometer ta mig en Dextrosol. Gör jag inte det kan det istället gå åt andra hållet och alltså resultera i en så kallad insulinöverdos.

Utöver att komma i form till loppet måste jag alltså lära mig balansen i insulindoseringen. Insulinet krävs för att musklerna ska ha energi att ta mig runt loppet, samtidigt som energi hela tiden måste finnas i passande mängd för att undvika kollaps. Dagen för loppet kommer med all säkerhet även adrenalinet in som en joker i leken, något jag också måste lägga till i uppladdningsberäkningarna. Midnattsloppet ska, enligt hörsägen, vara särskilt adrenalinframkallande.

Detta sammantaget gör att mina förberedelser blir långt mer omfattande än beräknat. Även om RunKeeper säger att jag är duktig och att min nya pulsklocka visar att mitt hjärta mår bra tar den praktiska förberedelsen inför varje träningspass mycket mental kraft.

Innan jag hittar balansen ligger jag hellre på högre tider än kollapsar i spåret.

Hälsokontrollen

Idag var jag på det årliga mötet med min läkare. Det ligger tydligen till så att jag under ett år träffar diabetessjuksköterskan en gång och läkaren en gång, med sex månaders mellanrum ungefär. 

Två veckor innan besöket har jag lämnat blodprov på valfri Karolinska Universitetssjukhuset-kopplad filial. Det är en mängd värden man vill hålla under uppsikt och kunna manövrera och justera efter dessa besök.

De som har läst denna blogg under längre tid vet att jag i höstas gick en väldigt informativ tredagarskurs i ämnet diabetes där det uppdagades att mitt kolesterolvärde var förhöjt. Dessutom var ledande läkare något oense kring min diagnos. Är jag en typ 1 eller en typ 2 eller kanske något mittemellan?

Idag var så dagen jag äntligen skulle få svar på dessa frågor. Framförallt sökte jag svar på frågan om vilken typ jag skulle sälla mig till. I sig har det ingen större betydelse förutom att jag, om jag skulle ha typ 2 skulle vara förbjuden tillträde till Danderyds specialavdelning utan istället få ta min business till närmaste vårdcentral och deras, i mitt tycke, mycket mindre kunniga personal, samt att jag vid typ 2-diagnos skulle ha betydligt lättare att ta c-körkort och kunna framföra ett fordon under beteckningen ”yrkestrafik”, något jag i dagsläget är i stort sett förbjuden till enligt Trafikverket. Återkommer till detta.

Jag började med att fråga om min osedvanligt tuffa sjukdomsperiod de senaste månaderna och dess eventuella koppling till diabetes. Han påstod att diabetes stod oskyldig i denna fråga. Vi samtalade därefter generellt om min syn på sjukdomen och hur jag hanterade den. Jag förklarade att jag kommer mer och mer överens med den, vilket även mina värden i stort gav alibi för.

Mitt Hba1c (blodsockernivå under längre tid) låg på 50, vilket är under målvärdet på 52 och en minskning mot i höstas då jag låg på just 52. Mitt urinprov visade heller inga tecken på ketoner. Överlag var de blodsockerknutna värdena bra. 

På grund av de förhöjda riskerna för hjärtinfarkt och stroke vid diabetes håller man kolesterolnivåer och blodtryck under noga uppsikt. Man sätter också gränsen för dessa värden lägre än hos friska människor. I detta fall är nivån för kolesterol 2,5 medan blodtrycket ska hålla sig under 130/80. Mitt blodtryck idag visade sig vara 130/90 och alltså något för högt. Därför beslutades det att jag under ett dygn någon gång de närmaste veckorna ska gå med en mätare som tar mitt dygnsmedelvärde för att vidare bedöma fortsatt behandling.

Kolesterolet har jag tidigare skrivit om. För den oinvigde är kolesterol en måttsticka på det fett som cirkulerar i blodet och riskerar att täppa till och skada blodkärl och dylikt och därmed orsaka blodproppar på olika ställen i kroppen och om det vill sig illa placera dessa proppar i hjärta eller hjärna vilket kan få förödande konsekvenser. 

Mitt kolesterolvärde (LDL, vilket är ”det farliga kolesterolet”) har legat på 3,6 vid intagning i september, 3,4 under tredagarskursen och slutligen 3,8 i dagsläget. Det är alltså 50% över rekommenderad gräns för diabetiker. Jag ska därför dagligen peta i mig ett piller som ska hjälpa mig få ner blodfettet. Jag är alltså 32 år, har för högt blodtryck och för högt kolesterol. Det här är pensionärskrämpor jag dras med. Kul.

Jävligt kul…

Vidare var läkaren mycket imponerad av den intensiva motionsfrekvensen mitt nyårslöfte tvingat mig till och ansåg att det var mycket sunt. Eller ja.. Han är ju läkare och en ganska stereotypisk sådan så han kanske inte utåt sett visade just att han var ”mycket imponerad” utan det var nog jag som utläste hans strama minspel så. Eller ja.. Det är nog mest jag som är ”mycket imponerad” av den, eeh.. mycket måttliga motionsfrekvens jag numera utövar.

Den viktigaste frågan som legat och gnagt i bakhuvudet sedan kursen i oktober var dock den om min klassificering. Alltså typ 1 eller 2 eller något slags gråzon. Inte heller idag fick denna fråga ett definitivt svar. Det som talar för typ 1 är turerna kring mitt insjuknande, mitt genetiskt obefintliga släktskap med sjukdomen, min fysik samt de värden som uppmättes vid min första sjukhusvistelse. Det som talar emot är avsaknaden av antikroppar vilket vanligtvis uppkommer vid en autoimmun sjukdom. Dock är det så att 10-15% av de med typ 1 aldrig bildar antikroppar. Detta sammantaget får därför min läkare att vara fortsatt inställd på att jag har diabetes typ 1 och att jag för tillfället genomgår den så kallade smekmånadsfasen som enligt honom kan vara upp till tre år.

Efter mötet med läkaren fick jag ett schema med fem punkter jag ska hålla koll på under de närmaste tolv månaderna. De är i tur och ordning; 

  • 24 timmars blodtrycksmätning (mars/april)
  • Blodprov (juni)
  • Möte med diabetessjuksköterska (september)
  • Hba1c-prov (december)
  • Läkarbesök (mars)

Jag blir kallad till blodtrycksmätningen och mötena med dss och läkare. De andra två ska jag alltså hålla koll på själv. Utrustning och instruktioner för Hba1c har jag redan fått i ett kuvert som jag alltså ska lyckas hålla reda på i nio månader. Jag som knappt vet vad jag ska göra imorgon ska alltså hålla koll på något som ska ske lagom till Lucia.

Madre mia…