Archive | februari 2014

Återflämtning

När man har diabetes får man också en massa andra följdeffekter av själva huvudsjukdomen, något jag upptäckt på nära avstånd senaste månaderna. Förutom större risk att dra på sig olika sjukdomar är dessutom återhämtningstiden vanligtvis längre för diabetiker. Immunförsvaret är nedsatt och de vita blodkropparna är inte lika funktionella som hos friska personer.

Om vi tar lunginflammation som exempel har en typ 1-diabetiker 1,5 gånger högre risk att dra på sig åkomman jämfört med en frisk person. Dessutom kan diabetikern oroa sig över den uppåt 20% större risken för dödsfall som finns vid lunginflammation eftersom blodsockervärdena blir svårhanterliga vid svåra infektioner.

Det är inte heller ovanligt att diabetiker har sämre syreupptagningsförmåga och sämre lungkapacitet jämfört med friska människor. Detta gör att infektioner i lungorna och luftrören för diabetikern är risky business.

Vid infektioner stiger blodsockret naturligt i blodet för att ge extra energi åt cellerna för att motarbeta abnormiteten i kroppen. Såväl hos friska som diabetiker. Skillnaden hos diabetikern är att nivåerna kan vara svårkontrollerade. För mycket socker är en grogrund för svampar som vidare försvårar en infektion.

Vissa diabetiker vittnar om större antal infektioner och längre konvalescens än innan diabetes. Andra vittnar om ett hälsosammare allmäntillstånd generellt. Jag anser mig, så här sex månader in i diabetessfären, tillhöra den första gruppen och har på allvar insett att jag är sjuk. Att förstå att man har diabetes är en sak, men att komma runt tanken på att diabetes i sig betyder en lång rad andra åkommor har tidigare varit svårt att förstå.

De senaste tabletterna jag fick har fungerat från första dosen. Jag använder inte längre smärtstillande och smärtan i halsen har mer eller mindre upphört även om jag tycker det är jobbigt att prata och svälja. Men jag är totalt slut. Fysiskt och mentalt. 

För en vecka sedan började jag med den verkningslösa Kåvepeninkuren. Fyra dagar har gått sedan jag fick medicin som verkade. Jag känner mig inte sjuk, bara trött. För att lätta upp vardagen lite bestämde jag mig därför idag för en kortare promenad. Jag behövde dessutom fylla på mitt sinande snusförråd så jag bestämde mig för att slå två flugor i en smäll och förlägga promenaden till affären, en promenad på ca 1,2 km tur och retur. Jag var tvungen att sitta ner 15 minuter när jag väl kommit fram för att återhämta mig inför hemgången.

För att undvika komplikationer vid infektioner är det vanligt att diabetiker får influensavaccin och vaccin mot lunginflammation. 

Om ett par veckor ska jag träffa överläkaren för genomgång och konsultation. Jag ska då ta upp mina senaste upplevelser och fråga vad han tycker. 

Annonser

Hjärtemod

Dagen efter det senaste inlägget, alltså igår, åkte jag så in på närakuten för vård. Läkaren där misstänkte direkt halsböld och skickade en akutremiss till Karolinska Sjukhuset. Innan dess var han dock snäll nog och skrev ut ögondroppar åt mig.

På Karolinska tog de emot mig genom att relativt snabbt ta in mig för blodprover. Min sambo fick under hela tiden föra min talan eftersom jag själv hade rysligt svårt att forma hörbara ord genom min ömmande hals. Efter blodprovet blev jag ombedd att vänta på läkaren. Den väntan skulle visa sig bli lång. Så lång att alvedonen jag tagit innan avfärd börjat tappa verkan och jag kände febern och huvudvärken stegra. Som tur var hade de faktiskt alvedon på akutmottagningen som de kunde donera.

Väl inne hos läkaren fick jag en lokalbedövande spray, tillika gåva från ovan, innan hon undersökte svalget med spett och hacka. Jag märkte snabbt att jag inte var hennes första patient och blev glatt överraskad av undersökningen som inte störde mig särskilt. Hon passade även på att göra ett odlingstest vars svar väntas komma de närmaste dagarna.

När läkaren var klar med sin undersökning frågade hon om inte en läkaraspirant kunde få se denna ”exemplariska halsfluss”? ”Visst” svarade jag med den gentilt just genomförda halsbesiktningen i närminne och smått euforisk över lokalbedövningens ännu verkande effekt. Läkaraspiranten hade dock långt ifrån samma finess som tidigare läkare och verkade nästan vara ute efter att svabba magmunnen. Fyra gånger var hon nära att få en kaskadspya över sig.

När den pärsen var över konstaterade läkaren att föregående Kåvepeninbehandling varit verkanslös och skrev istället ut Dalacin mot infektionen och Naproxen tillsammans med Alvedon mot smärtan. Det gör att jag i dagsläget kastar i mig 15 tabletter om dagen, tar ögondroppar morgon och kväll samt den dagliga dosen insulin.

Insulinet ja. Under hela veckan har blodsockret varit något förhöjt på grund av infektionen. Efter första dosen Dalacin har det skjutit i höjden. Detta har tvingat mig till högre doser insulin och idag mitt livs första ”dutt”. Alltså måltidsinsulin utan måltid just för att få ner toppen.

Orsaken till att blodsockret stiger just som adekvat behandling satts in vet jag inte. Dalacinen och Naproxenen  ska inte ha någon bevisad effekt på vare sig blodsockret eller insulinet. Kanske är det så att min kropp bara halvhjärtat försökte göra sig av med infektionen innan jag fick rätt medicinering. Att immunförsvaret inte förmådde sig ge sig på infektionen med otillräckligt understöd.

Officer Dalacin hade med sitt tårfyllda brandtal skakat nytt liv i soldaterna. Det fanns nu ett mod bland trupperna, ett mod som Löjtnant Kåvepenin misslyckats med att ingjuta i trupperna. De stod nu med spikrak rygg i arméer om tusental och inväntade Dalacins order. Så hör man hovarna mot den regntunga ängen och han är där, Dalacin. Och han talar till massorna med skotsk accent, för han är från Skottland; ”Fight, and you might die. Run, and you will live at least a while. And, dying in your bed many years from now, would you be willing to trade all the days from this day to that, for one chance to come back here as young men, and tell our enemies that they may take our lives, but they will never take our freedom?!?” Och med det nyvunna modet ger sig armén med Officer Dalacin i spetsen ut för att möta fienden.

Jag känner redan efter ett och ett halvt dygns medicinering att det ger effekt. Inte bara är smärtlindringen mer effektiv utan jag kan mer eller mindre prata igen. Dessutom ser jag att det infekterade området rent fysiskt förändras.

Naturligtvis har senaste tidens sjukdomsförfall slagit undan benen för mig vad gäller min förberedelse inför mitt nyårslöfte, vilket RunKeeper vänligt men bestämt ständigt påminner mig om. Jag har därmed varit tvungen att flytta fram mitt delmål en månad. Jag ligger alltså en månad efter, givet att nuvarande infektion ger vika inom kommande vecka samt att inga andra infektioner efterföljer.

Allasmärtorsdag

Det här kan mycket väl bli det grötigaste som skrivits här. Jag vet inte om det har med diabetes att göra eller om det är slumpens utfall som står att beskylla, men ända sedan strax innan jul har sjukdomarna stått i kö för att invadera min kropp. Magsjuka blev till förkylning som ledde till bihåleinflammation innan nuvarande halsfluss satte sina klor i min kropp och själ.

Jag är i skrivande stund inne på mitt fjärde dygn med ihållande feber. Jag gör av med betydligt mer vätska än jag förmår sätta i mig eftersom varje klunk vatten är som att dra ett snöre med nålar upp och ner i svalget. Samma effekt visar sig varje gång jag försöker tala, vilket gjort att jag inte yppat ett ord de två senaste dygnen. Penicillinkuren har under tre dygn hjälpt föga utan jag upplever det snarare som att jag blir sämre. 

Idag underhöll jag mig själv med att fotografera mina ömmande halsmandlar och blev smått överrumplad av det jag fick se. Jag vill bespara känsliga läsare dessa fotografier och vill samtidigt varna för nedanstående grafiska text. 

Varje gång jag somnat till denna vecka, vilket är 3-4 gånger per dygn, har jag vaknat i litervis med svett och medföljande frossa. Dessa uppvakningar har då allt som oftast slutat med att jag ställt mig i en varm dusch för att dels bli av med svetthinnan över kroppen, dels återkomma i en av mig uppfattad normal kroppstemperatur. Jag passar då samtidigt på att rensa näshålorna från det slem som verkar vilja ta den vägen när jag slumrat till, samt att det är betydligt mindre obehagligt för mig att få ut diverse avfall den vägen snarare än att låta mitt redan hårt prövade svalg försöka få upp det. Detta intensiva duschsnytande resulterade vid ett tillfälle i en makaber upptäckt. Efter minuter av frustande låg i min hand en gummiaktig, gulbrun remsa på ungefär 3×1 centimeter och cirka 3 millimeter tjock. Som nånting man lagar cykelslangen med. Foglig men oformbar.

Fotografierna över mitt svalg visar att mina svullna halsmandlar är delvis täckta av en gulvit hinna. Värst är det över min vänstra där denna hinna tagit formen av ett korvskinn som ser ut att vilja strypa mandeln. Vid hostningar sprids en synnerligen unken smak i munnen som jag misstänker härstammar från den här hinnan.

Vidare ser mina ögonvitor ut som de gör hos crackpundare. Min son hade ögoninflammation för ett tag sedan och det kan vara det. Men det skaver inte, kliar inte och rinner inte. Jag ser lite suddigare än vanligt men det kan lika gärna bero på febern.

Enligt sjukvårdsupplysningen kan hinnan på mina halsmandlar vara en svampinfektion som uppkommit i och med att mitt blodsocker legat högre än normalt samt att penicillinet i sig kan ge upphov till svamp. Man menade också att förhöjt blodsocker leder till längre konvalescens.

Blodsockret har legat högt, men inte allt för högt eftersom jag haft fruktansvärt svårt att äta dessa dagar. Har inte penicillinet bitit tills imorgon har jag fått tillåtelse att uppsöka akutvård.