Archive | juni 2014

Knäckt

Sedan mitt inträde i diabetesvärlden har jag blivit mer lyhörd på vad min kropp säger. Samtidigt har jag tidigare beskrivit hur jag har tappat förmågan att hänge mig åt fler saker åt gången. Senaste tiden har, som alla tidigare år vid denna tidpunkt, varit hektisk och mitt fokus har legat på arbete. Midsommarhelgen blev dock en tid för eftertanke och vila. Jag märkte då att mitt medicinskifte inte hjälpt. Jag har ju fortfarande ont.

Den inledande smärtan hade sitt ursprung i nacken och vandrade efter ett tag ner runt vänster skulderblad. I mångt och mycket var känslan densamma som vid nackspärr. Efter att jag fått den nya medicinen släppte känslan av nackspärr och jag tänkte att resterande skulle ge med sig.

Så här tre månader senare har jag på något plan vant mig vid den molande smärta som hemsöker mig. Även om den vid många tillfällen är kraftigt besvärande och rent av handikappande.

Förutom obehagskänslan i den ständiga smärtan har åkomman en annan effekt. Varje gång jag sträcker ut armen rakt fram, hänger med armen slappt mot sidan eller sitter över ett bord eller liknande med armen i ”armbrytarläge” domnar fingrarna och sedermera handen bort. Då har man inte så mycket fler valmöjligheter med den armen.

Ovanstående bryderier fick mig så att uppsöka en naprapat. Han heter Lars.

Jag har tidigare besökt Lars i andra ärenden. Jag kommer nämligen från en släkt med betydande rygg- och ledproblem och har inte lyckats undkomma problemen. Lars har hjälpt mig bli av med en ischiasliknande smärta tidigare, en smärta som plågat mig vid minst tre tillfällen årligen, men som nu har upphört. Min senaste träff med Lars var för ett och ett halvt år sedan. 

Jag beskriver min smärtbild för Lars och han sätter pannan i djupa veck. Han omkullkastar direkt min teori kring kolesteroltabletterna. Efter en reflexundersökning och okulär besiktning av min rygg konstaterar han att det rör sig om diskbråk på någon kota i halsryggen. Efter att ha ryckt, slitit, knäckt och knådat frågar han så om det blivit bättre. Det har det inte. Mitt svar sätter återigen djupa veck i Lars panna. Det borde nämligen förbättras en aning.

Jag blir beordrad att tre gånger om dagen inta Voltaren och Alvedon samt, i den mån det är möjligt, försätta mig i viloläge. Nästa vecka ska jag på återbesök och utvärdering.

Om man bortser från det faktum att jag högst troligt har fått diskbråck har optimisten i mig ändå något gott att finna i denna härva. Om det inte är farmakan som står att skylla kan jag gott återgå till den tidigare och tredubbelt billigare medicinen. Först ska jag dock slutföra nuvarande kur. Någon annan logisk slutsats hittar inte snåljåpen i mig.

 

Annonser

Energifördelning

Nu är sommaren här. Fotbolls-VM står inte bara för dörren utan har smugit fram både två och tre tår över tröskeln. Nationaldagen har kommit och gått och midsommar är en vecka bort. En tropisk värme har lagt sig över Stockholm. Själv är jag sjuk.

I ett tidigt stadium misstänkte jag att det kanske kunde vara halsflussen som gjort ett återbesök, men så här fyra dagar senare är jag hoppfull att så inte är fallet. Det rör sig snarare om en vanlig förkylning med tillhörande feberkänning.

Just förkylning är inget främmande för mig. Jag brukar dra på mig åkomman tre till fyra gånger årligen utan att det påverkade mig nämnvärt. Jag gick till jobbet som vanligt och uthärdade helt enkelt. Nu för tiden är läget dock annorlunda.

Jag har sedan insjuknandet i diabetes drabbats av flertalet andra svårläkta infektioner av varierande allvarlighetsgrad. Gemensamt för dessa är min oförmåga att utföra andra sysslor än att just fokusera på själva infektionens effekter. Om min kropp tidigare hade ett slags simultanförmåga är den förmågan borta nu. Saker som att gå, äta, tänka eller göra något annat medan man bär på en infektion fungerar helt enkelt inte längre. Det är som att all fokus just nu riktas mot infektionen och bara infektionen. Jag är alltså i övrigt helt dränerad på energi.

Det är svårt att förklara känslan när det här händer. Orden ”Jag orkar inte” är kraftigt förknippade med lathet eller bekvämlighet, men i mitt fall är det precis vad det är. Jag orkar helt enkelt inte. Värst är det om jag skulle få feber. För gemene man finns vissa gränser för vid vilka man kan kalla en kroppstemperatur för feber. Den vedertagna uppfattningen är att feber börjar vid 38 grader. Jag har i normalläget en temperatur på runt 36,4 grader. Går jag över 37 grader mår jag dåligt. Innan jag når 38 grader tror jag att jag ska dö.

I övrigt var jag och lämnade blodprover i måndags. Kanske var det sjukhuset som ringde tidigare idag från hemligt nummer. Jag vet inte för jag orkade inte svara.