Archive | januari 2014

Teflongärna

Det mentala och det fysiska.

Mitt namn och ordet ”energiknippe” har sällan uttalats i samma mening. Medan en del människor verkar ha en närmast bottenlös energikälla har jag alltid varit närmast lat. Så har det alltid varit. Det är inget medvetet val jag gjort utan ligger i min natur. Jag har å andra sidan alltid skött mitt arbete och ur andras synvinkel kanske lagt onödigt mycket energi just där. Om jag jämför mig med andra drar jag dock slutsatsen att jag har ett batteri med mindre kraft än medelsvenskens. Jag har i och för sig de senaste åren haft få tillfällen att se över detta batteris status och den senaste tiden har varit extra hård mot det.

Jag har tidigare berättat om den första tiden efter diagnosen och hur jag var i det närmaste totalt kraftlös. Jag var under två månader i stort sett helt sängliggande. Än idag är jag långt från återställd. Jag arbetar idag närmast heltid, alltså 40 timmar i veckan. Utöver det är jag närmast fullkomligt orkeslös. Det har tillsynes lite att göra med min livsföring hur mycket jag orkar under en dag utan verkar bero på slumpen. Ena dagen kan jag orka med tolv timmars fysiskt krävande göromål medan jag en annan dag bara orkar med fyra. Detta med, som jag upplever det, samma uppladdning, samma sysslor och samma blodsockervärden.

Om den fysiska delen är överkomlig och på något sätt förståeligt för mig är den mentala biten motsatsen. Jag vill inte på något sätt trotsa jantelagen och framhäva mig själv som någon Einsteins tronföljare men på samma sätt som mina egna fysiska lagar begränsar mig, lyfter mina mentala förmågor mig så att jag ändå landar någonstans kring vad man kan kalla medelmåtta. Men det var innan sjukdomen. Det är väldigt svårt för mig att försöka beskriva vad jag upplever i nedan givna situationer men jag ger det ett försök.

Under oktober månad åkte jag och en vän till norrland och fiskade. Resan varade i fyra dagar. Det enda jag minns från denna resa är att vi en kväll åt pizza och tittade när Sverige spelade fotboll. För förtydligande minns jag alltså inget annat. Inte hur vi spenderade de fem timmarna i bilen på väg upp, eller de fem timmarna på väg ner. Inte hur mycket fisk vi fick. Inte var vi sov eller vad vi pratade om. Jag minns bara den där pizzan och fotbollsmatchen. Jag minns dock inte hur den slutade. Fyra dygn är alltså i stort sett borta, raderade ur mitt minne. Förvisso var detta under den period jag mådde väldigt dåligt men det är naturligtvis oerhört frustrerande.

På samma sätt är det fortfarande om än kraftigt förbättrat. Jag ska försöka förklara vad som sker i mitt huvud under vissa tillfällen. Det första scenariot är med en samling människor, exempelvis en middagsbjudning. Om flera personer samtidigt talar har jag ingen chans att följa med. Då slutar det oftast med att jag stänger av och tänker på något annat. Detta måste utåt sett uppfattas som nonchalant, men det är det inte. Jag har inte mental ork eller kapacitet att hänga med i diskussionen. Inte heller har det någon betydelse vem eller vilka som utgör sällskap. Nyårsafton är ett exempel på detta. Jag minns vad vi åt och vem som satt var. Jag minns att vi tittade på fyrverkerier och att vi avrundade med frågesport. Men jag minns absolut ingenting om vad som sades under kvällen.

Ett annat scenario beskriver mer påfallande hur stort problem det här är för mig. Det är när jag står på tu man hand med en person och samtalar. Oavsett vad samtalet handlar om och hur mycket jag värdesätter innehållet i det händer det ibland att jag inte uppfattar vad som sägs. Det här är extremt svårt att förklara. Jag hör vad som sägs men min hjärna kan inte lagra informationen. Den rinner liksom bara av. Jag är medveten om att det här händer under samtalets gång och uppfattas säkerligen som disträ vid dessa tillfällen. Det är liksom ingen mening för mig att försöka följa med i samtalet. Vid ett fåtal tillfällen kan jag inte ens minnas att ett samtal ägt rum. Detta gäller framförallt samtal förda över telefon.

Vid enstaka tillfällen har min samtalspartners ord varit förvrängda innan de ens nått min trumhinna och varit fullständigt omöjliga för mig att uppfatta. Som en för hårt kokad gröt skulle lägga sig som ett lock i diskhon. Det som sipprar genom är rena rappakaljan. Det här händer uteslutande om jag ligger lågt i blodsocker.

När jag tänker på de här tillfällena i efterhand är det nästan surrealistiskt men när jag står där och försöker greppa situationen känns det helt naturligt och jag ser inte att det skulle vara en brist. Jag kan inget om hjärnans anatomi men jag antar att den gör så gott den kan med de resurser den har att arbeta med. Där och då signalerar den alltså att allt är under kontroll. Det är först när jag medvetet letar upp minnen om hur jag hade det förr i tiden som problemet blir uppenbart. 

Om ovanstående beror på sjukdomen diabetes eller något efterföljande bihang på grund av den vet jag inte. Inte heller vet jag om det är en åkomma som väljer att hänga kvar för resten av mitt liv eller om det är något övergående. Oavsett vad är det något som stör min vardag och leder till irritation inte endast hos mig utan även folk i min närhet och min familj i synnerhet.

Så här närmare fem månader efter diagnosen inser jag att jag för att må bra är tvungen till flera, både små och stora, justeringar i livet. Man har sagt till mig att det kan ta ett år tills dess att man lär känna sin sjukdom och har acklimatiserat sig till den. I det här skedet har jag förstått att det krävs relativt omfattande förändringar för mig om jag ska kunna återhämta mig på ett hyfsat sätt. Ett första steg tas imorgon.

 

Annonser

Redogörelse

Kännetecknande för människosläktet är dess övertro på sin egen förmåga. Undertecknad är inget undantag.

Igår kom så dagen för testet som skulle visa hur jag låg till fysiskt. Jag vet att jag någonstans har en grundkondition som räcker för att jag ska klara av att spela fotboll eller innebandy i högt tempo under en timme eller så. Visserligen har senaste tiden för mig inneburit mycket lite motion. Dessutom var jag däckad i två omgångar av magsjuka under julhelgen. 

Från det att jag blev diagnostiserad diabetiker har jag varit sparsam med konditionsträning. Ergo har det senaste halvåret eller så varit långt från idealt om man vill nå det mål jag har satt upp för mig själv. Men med 220 dagar till loppet känner jag ändå att jag har tid på mig att ändra mitt fysiologiska trångmål.

Innan jag begav mig ut i spåret så laddade jag hem appen RunKeeper på min telefon. Den registrerar hastighet, längd och en massa annan förnedrande information som ens RunKeeper-vänner kan ta del av. För appen fungerar som ett slags community tänkt för att egga eller trycka ner sina vänner på, beroende på lynne. Jag blev genast vän med två andra som jag tvingat med på Midnattsloppet och som visat sparsam aktivitet på appen.

Eftersom jag aldrig tagit ett löpsteg här i området visste jag inte var jag skulle förlägga min första runda. När jag så smått började klarna i huvudet efter diagnosen i höstas hade jag ett omåttligt sug för att gå en promenad. Jag gjorde även så och märkte att jag var låg i stort sett hela sträckan och fick ständigt knapra druvsocker för att klara av den stilla promenaden. Halvvägs stannade vi även på den lokala golfbanans lunchrestaurang för matintag. Jag minns tillbaka på denna promenad med glädje och bestämde mig därför att genomföra samma rutt som min joggingdebut.

Det är mycket som ändrats sedan den ljumma höstdagen. I positiv mening är jag idag mycket starkare än då. I negativ mening är allt annat. Hade det inte varit för den klart lysande månen hade jag inte sett något alls som bilden nedan visar.

Image

Nu ska jag, enligt hur min trångsynta sida skulle vilja berätta det, redovisa för hur denna joggingtur gick:

Jag började i ett furiöst tempo. Benen var fjäderlätta, andningen satt perfekt, åtta grader varmt i luften. Det gick bra. Jag var snabb. Midnattsloppet är för lätt. Jag måste anmäla mig till Lidingöloppet. Sedan händer något. Det blir becksvart. Jag ser ingenting framför mig. Nu går det fel. Jag trampar i något blött. Blir helt dyngsur i högerdojan. Vad är det här? Jag blir tvungen att stanna upp och slå på ficklampan på telefonen. Framför mig visar sig ett minfält av decimeterdjupa vattenpölar. Jag måste kryssa. Tappar tempo. En kilometer varar vattenplaskandet och när det är över är jag kall. Tappar momentum. Skorna är tunga. Hur ska man kunna springa så här? 3,5 kilometer fortsätter mörkret. Jag vågar inte springa på med rädsla för att springa ner i diket eller på en älg. När jag kommer ur mörkret är jag tung i benen. De blöta skorna förhindrar min fjäderlätta löpning. Rundan är slut efter 6 kilometer. Jag förbannar mörkret och vattnet och hoppar in i duschen.

Samma löptur ur ett sanningsenligt perspektiv:

 Jag började i ett furiöst tempo. Benen var fjäderlätta, andningen satt perfekt, åtta grader varmt i luften. Efter en knapp kilometer känner jag att jag gått för hårt ut. Hur lång är rutten? Fan. Mörkt blir det också. Och en massa vattenpölar. Vad skönt. Då kan jag lugna ner tempot lite med gott samvete. Jag kryssar mellan vattenpölarna som en trebent gasell. När sträckan är över är jag slut. Riktigt slut. Jag nära på kastar upp middagen. Midnattsloppet? Snarare Knatteloppet. I bästa fall. Är jag inte framme snart? Hur långt har jag ”sprungit”? Två kilometer. Ingen aning hur långt det är kvar. Så här jobbigt var det inte i höstas. Springer 500 meter, går 200. Om och om igen. Det snurrar i skallen. Hur ligger jag i blodsockret? Ingen aning. Jag slänger in ett par druvsockertabletter i matluckan, men jag är för andfådd för att kunna svälja. Jag frustar och dreglar som en älg. Är det jaktsäsong? Kommer jag dö här ute? Jag kommer ut ur mörkret och börjar återigen jogga. Betydligt lägre tempo nu. 500/200. Tar det aldrig slut? Efter fem kilometer upplever jag något som jag bara hört talas om tidigare. Andra andningen. Jag blir taggad. Jag ruschar på sista biten. Sprintar. Det känns bra. Jag kan köra på ett par kilometer till, men av rädsla för livet avslutar jag min runda här.

Jag avverkade alltså sex kilometer på min premiärrunda. 60% av Midnattsloppet. Och jag gjorde det på 46 minuter och 18 sekunder. Skulle jag med andra ord springa loppet imorgon skulle jag göra det på en timme och en kvart. Give or take. Om jag ens skulle orka runt. Det är en bra bit från de 50 minuter jag har satt upp som mål.

Jag har efter den här förnedringen bett min nye vän RunKeeper att få mig i form. Den ska hjälpa mig att springa 10 kilometer under 50 minuter till den sista maj. 61 träningspass med start elfte februari. Första passet är 3,2 kilometer i konversationstempo, vilket betyder att du ska kunna föra ett samtal under turen. Det är nog närmare verkligheten för en sådan som jag. Under tiden kommer jag sysselsätta mig med korpfotboll och innebandy. Samt söka efter ett elljusspår.

 

 

Löftet

Som så många andra sitter jag här sista dagen på julledigheten och har lite smygande ångest. För mycket mat och för lite rörelse gör att jag närmast hamnar i andnöd under resan från källarvåningen till sovrummet. Det här är tiden då olika branscher vill profitera på våra olyckor. På tv:n rullar reklamfilmerna som bekräftar detta. Resebolagen som vill trycka på det trista vädret och locka oss till värmen. Vår av julen söndernötta ekonomi har gjort att det slagits något slags nytt rekord i antal nätkasinon som alla lockar med en quick-fix för just detta. Gymmen har sin bästa period nu och två månader framåt.

Historiskt sett har pizzeriorna sin främsta dag den första januari. Folkets törst efter något som inte smakar sill eller rödbetor efter julhelgen kombinerat med nyårsnattens bravader leder till suget efter bröd med fett på. Den andra januari traskar den ångestfyllda massan ner till närmaste gym och skriver motvilligt in sig som en slags karmautjämning. I ett svagt och på flera sätt onyktert tillstånd har man under nyårsnatten dyrt och heligt avgett ett löfte om bot och bättring kommande år. Merparten håller sina löften fram till mars innan de konstaterar att det kommer en badsäsong även följande år.

Jag har själv i perioder tränat på gym. Inte för att nå något slags ouppnåeligt mål utan för att må bättre och framförallt bygga upp min dåliga rygg. Första kvartalet varje år är fruktansvärt på gymmen. Horder av människor som i nyinköpt träningsstass väller in och innan varje övning står och läser instruktionerna på maskinerna. De står och stretchar med rädsla i en blick som stirrigt letar efter någon slags manual över hur man ska bete sig innan de utan att ha gjort något förutom att just stretcha går hem för att de har hört någon någon gång säga att det är bättre att ta sig till gymmet utan att göra något än att inte gå dit alls.

Jag är i grunden emot nyårslöften. Eller rättare sagt löften i stort faktiskt. Svedan vid ett ouppfyllt löfte är mycket värre än uppskattningen vid ett hållet löfte. Och vad kan man lova egentligen? Ett löfte är något man tar sig an med slutmålet att genomföra just detta något. I min värld ska man då vara hundraprocentigt säker på att man klarar av att hålla det här löftet. Här skär det sig i mitt huvud. Vad finns det man kan vara helt säker på? Förutom att en dag dö är jag inte säker på någonting. Man kan under en så enkel uppgift som att tömma diskmaskinen stöta på ett närmast oändligt antal problem vilket leder till att sysslan lämnas outförd.

Därför använder jag mig oftast av fraser som ”Jag lovar att jag ska göra mitt yttersta” när saker och ting ställs på sin spets och min sambo bett mig plocka undan min golfbag eller något annat som inte behöver stå framme i december.

En annan sak som jag genom åren ställt mig högst frågande till är att springa utan egentlig mening. Jag har inga problem att ta mig snabbare fram om det finns en boll med i leken eller om jag är på väg att missa ett tidsbundet transportmedel eller om jag på annat vis hamnat i tidsnöd. Att springa bara för springandets skull är för mig totalt meningslöst. Därför är följande påstående både för mig och de som känner mig högst oväntat.

Mitt nyårslöfte för 2014 är att genomföra Midnattsloppet. Dessutom på under 50 minuter.

Detta löfte är givetvis baserat på att ett antal andra premisser uppfylles. Dessa följer här:

  • För det första ska jag vid tillfället för loppet fortfarande vara vid liv.
  • Jag ska dessutom vara fri från sådan sjukdom som hindrar mig att ta mig runt loppet på ett sunt sätt.
  • De kroppsdelar som krävs för att ta mig runt banan ska vara fria från brott, sprickor och allvarliga stukningar.
  • Jag ska under inga omständigheter riskera mitt liv under loppet på grund av onormala blodsockervärden.
  • Då loppet genomföres på närmast maratondistans från mitt hem är jag i behov av fungerande transportmedel (bil, buss, tåg, taxi, (båt)) och kraven kring dessa (parkering, tidhållning, andra yttre faktorer) ska uppfyllas på fullgott vis.
  • Loppet i sig ska hållas på utsatt tid och plats.
  • Diverse andra faktorer som hindrar mig från start.
  • Diverse andra faktorer som hindrar mig från målgång.

De två sista punkterna är något otydliga men det finns mycket som kan gå fel och dessa två är menade att täcka upp för dessa missräkningar. 

Målet för det här löftet är, förutom loppet i sig, även det klart otydligt. Jag vet så klart att jag behöver värdesätta min fysiska hälsa högre än innan sjukdomen men det finns andra sätt att göra det på. Sätt som jag finner mindre förhatliga än just Forrest Gump-motion, men varför inte? Jag har heller inga intentioner att efterlikna denne beundransvärde men ändock komplette galning. Sjukdomen har dock satt fundamentalt djupa sår i mig och mitt levnadssätt och saker som tidigare har hållit mig sysselsatt är numera raderade ur min vardag och efterlämnar hålrum som behöver fyllas. Huvudlöst kutande kanske är mitt amalgam. Motionen behöver jag ju och ett löfte är inte riktigt på riktigt om det inte innefattar någon grad av späkelse.

Jag har sedan i somras lidit av en stundtals kraftigt ömmande fot efter en fotbollsmatch vilket mitt diabetesteam påstår inte har med diabetesen att göra. Träningen för detta slutmål skulle startat idag och tanken var att jag skulle redovisa för min usla form i detta inlägg så att ni skulle förstå vidden av mitt löfte. Min ömmande fot sammansatt med andra yttre faktorer, varav lättja är en, tvingar mig dock att redovisa för denna form i senare inlägg.