Archive | december 2013

Julefrid

Juletider. Festligheter och god mat i mängder. Sill och potatis, skinka, köttbullar, revbensspjäll och julmust. Jag tenderar att tröttna på julmaten efter andra sittningen. I år var julmaten uppdelad under tre olika tillfällen. Ganska så lagom julfirande med andra ord. Lagom tills dess att en gammal fiende gör ett sällsynt besök.

En enkel undersökning skulle visa att merparten av befolkningen skulle ranka den högst bland de mest ovälkomna sjukdomstillstånden som går att få tag i; Magsjukan. 

Magsjuka rimmar väldigt illa med diabetes. Ponera att du just intagit en måltid med tillhörande insulin och måltiden lämnar kroppen fortare än beräknat. Insulinet som verkar i fyra timmar har då ingen energi att arbeta med och du hamnar i ett prekärt läge, hypoglykemi, eller inulinöverdos. För att parera det akuta läget ska man snabbt få i sig något sött och gärna fortsätta mata på med exempelvis sötad läsk eller saft.

På andra sidan skalan finns hyperglykemi, insulinbrist. Vid ett sjukdomstillstånd ökar stresshormonerna i kroppen naturligt och med följer blodsockret. Förhöjt blodsocker leder till vätskebrist och kan i längden leda till syraförgiftning vilket är ett akut och dödligt läge. Eftersom vätskebrist är en redan naturligt följande aspekt av magsjukan blir det alltså en kaka på kaka-effekt. Man ska därför som diabetiker vara väldigt noggrann med att frekvent titta till blodsockernivån och ständigt tillföra vätska. 

Eftersom blodsockret stiger och på grund av den från alla vinklar attackerande faran för diverse komplikationer är rekommendationen att halvera eller ta bort måltidsinsulinet medan det långtidsverkande ska vara oförändrat. Även om man inte äter ska man vara där och dutta med insulinet för att undvika insulinbrist. Nedan följer en text om detta hämtat från diabeteshandboken.se

”För att kunna tillgodogöra sig den näring man får i sig och för att undvika att kroppen producerar för mycket glukos och ketonkroppar måste man fortsätta med insulin även om man inte kan äta. Speciellt viktigt är detta om man samtidigt har feber som ytterligare piskar på kroppens stresshormoner. Stresshormonerna kan göra att man behöver ta mer insulin även om man inte äter. Insulinbehovet kan variera mycket från person till person:

  • Ta alltid ditt basinsulin.
  • Måltidsinsulin eller mixinsulin: Mät blodsokret.
    1. Om under 6 mmol/l. Vänta med insulin 2 timmar (mät igen).
    2. Om 6-12 ta halva dosen. Mät P-Glukos efter 2-3 timmar. Vid fortsatt höga värden ge resten av måltids eller mixinsulinet.
    3. Om över 12 ta hela dosen även om du inte äter.
  • Kontrollera B-Glukos var 4.e timme och justera med extra doser snabbinsulin. Ibland kan man behöva öka sina ordinarie insulindoser trots dålig näringstillförsel.”

Jag misslyckades med i stort sett alla ovanstående föreskrivningar. Rättare sagt; jag lyckades endast ta mitt långtidsverkande. Eftersom min familj var bortrest hade jag ingen som tittade till mig och jag var under den värsta tiden vaken 4 av dygnets 24 timmar. De timmarna spenderade jag på toaletten eller sippandes på ytterst lite vatten. Någon febertermometer hade jag inte till mitt förfogande. Inte heller utrustning för att mäta ketoner. De gånger jag kollade blodsockret låg jag högt men hade ingen ork att leta upp information kring hur jag skulle agera och återgick istället i sömnläge. Som mest låg jag runt 16 i fastevärde.

Kanske skulle jag i detta läge åka in och titta till mina ketonnivåer men det får vänta. Nu ska jag iväg och inhandla en trave Resorb och en vit slips.

Tvivelaktigt

Jag har de senaste dagarna funderat på om jag kanske inte behöver ta insulin alla gånger jag äter. I veckan som varit har jag vid ett tillfälle satt denna teori i praktiskt test. Vid en lunch under arbetstid hoppade jag därför helt sonika över insulinet. Två timmar efter måltiden visade bs inget onormalt utan låg under 7,0. Till saken ska dock tilläggas att mitt värde innan lunchen var 3,6, att jag hela dagen arbetade fysiskt och att lunchen i sig (pasta med köttfärssås) inte intogs till fullo.

Min naturliga insulinproduktion är inte avstängd. Tvärtom har den triggats igång igen, en så kallad smekmånadsperiod, efter det att medicineringen påbörjades och doserna har tvingats sänkas med tiden. Min diabetessköterska har gett exempel på andra patienter som efter diagnos klarat sig ett tag på endast det långtidsverkande insulinet och alltså inte krävt måltidsinsulin. Jag undrade därför om detta fenomen även gäller mig.

I ett så kliniskt test som mina verktyg och lokaler möjligen tillåter bestämde jag mig därför att idag sätta denna tes på prov. Jag gjorde därför i ordning en lättare måltid bestående av fyra knäckebrödskivor med smör och skinka samt ett fåtal chips för förtäring mitt på dagen. Innan intag stod bs på 5,2. Insulinfri kastar jag mig så över detta delikata smörgåsbord. Som dryck intages sockerfri julmust med ett kolhydratinnehåll på under 0,5 g/100 ml. I stort sett ingenting alltså.

En timme efter måltiden ligger bs på 10,8. Inte speciellt högt, men ändå ganska mycket med tanke på den relativt låga kolhydratmängden i den. Strax därpå börjar jag bli ofokuserad och mentalt vek så som tiden innan diagnos. En och en halv timme efter måltid ligger bs på 14,7, den högsta noteringen sedan oktober.

Tiden kring detta test spenderade jag idel stillasittande vilket, jämfört med testet tidigare i veckan, självklart spelar in. Kroppen behöver mer energi vid fysisk aktivitet än vid häckande framför tv-apparaten. Sådana aspekter är svåra att beräkna och parera för mig. Jag är i grunden ohyggligt dålig på matematik. I arbetet är jag många gånger tvungen att använda denna outvecklade färdighet hos mig själv. Exempelvis vid offerering. Jag lutar mig vid dessa tillfällen allt som oftast tillbaka på min intuition och känner av vad som är rimligt. Hur mycket kan jag ta för det här jobbet? Hur mycket kommer andra kräva? Lite så är det också med min självmedicinering. Att kolhydraträkna kommer jag aldrig kunna. Jag kan riktlinjerna och litar på min intuition att klara av resten. Än så länge har det ju gått bra.

Min intuition gällande veckans känsla visade sig dock inte stämma. Andra diabetiker anser måhända att 14,7 är vardagsmat. För mig är det högt. Jag har, förutom vid ett ytterst fåtal tillfällen, inte legat över 10 de senaste två månaderna. För en frisk ligger de omtvistade gränsvärdena på mellan 4-6 vid fastande och inte över någonstans runt 8 efter måltid. Målet för mig är att efterlikna en frisk persons värden.

Idag tar jag en dos långtidsverkande insulin, eller basinsulin, om dagen som ska fungera som ett bakgrundsbrus som verkar i 24 timmar. Till varje måltid tar jag sedan det korttidsverkande måltidsinsulinet för att parera den plötsliga höjningen av kolhydrater. Hela systemet är till för att efterlikna en frisk persons insulinproduktion. Dosen av basinsulinet är konstant medan måltidsinsulinet varierar beroende av kost.

I veckan talade jag även med min diabetessköterska angående diverse sömnproblem jag haft. Jag har fram till nu tagit basinsulinet vid 22:00 och har misstänkt att det stör min sömn. Jag har alltid varit bra på att sova i den meningen att jag är väldigt svårväckt och antar att jag har mått gott av denna djupa sömn. Sömnen har då varat runt sju timmar per natt medan det efter diagnos snarare legat kring nio. Sover jag ostörd kan jag gott sova tolv timmar. Även om basinsulinet inte ska ta hand om de toppar som måltidsinsulinet gör (en synnerligen grov skiss på hur det är tänkt att fungera hittas här) kan det ändå påverka blodsockret, speciellt nattetid då sockret i blodet naturligt sjunker. Vi kom överens om att jag skulle ta basinsulinet vid 18:00 istället. Effekten av detta har ännu inte visat sig.

Det är omtvistat om frekventa blodsockerfall orsakar hjärnskador eller ej. Lågt blodsocker leder dock till temporärt försämrad hjärnfunktion. I vissa fall är denna försämring kraftig. I vaket tillstånd känner jag av låga värden i form av bland annat måttligt till kraftigt försämrad tankeförmåga. Sker dessa låga värden i sömnen kanske det hos mig försämrar sömnkvaliteten och jag vaknar outvilad.

Förutom stundtals mental trötthet mår jag bra fysiskt. Jag arbetar på som tidigare även om jag inte orkar så mycket mer än så. Även om jag efter en dag på jobbet är fullständigt slutkörd tvingar jag iväg mig själv på en och en halv timmes hård fysisk motion en gång i veckan. Om mina arbetsveckor förr var 60-70 timmar orkar jag inte mer än 40-45 i dagsläget. Om det beror på diabetes eller årstid vet jag inte men det är bra mycket bättre än de två timmar om dagen jag orkade för tre månader sedan. Antagligen bättre än de 60-70 timmarna per vecka innan diagnosen också. Förmodligen var det det arbetsschemat som fick mig hit i första taget.

Kållestrål

Tre veckor sedan senaste inlägget. I lite drygt tre veckor har jag varit stundtals ganska ordentligt förkyld. Blodsockret ligger fortfarande stabilt och på bra värden. Fysiskt mår jag bra. Förutom sjukdomen snurrar en hel del annat i mitt huvud som tyvärr tagit över fokus från min nyvunna livskamrat diabetes och dennes krav på mitt mentala utrymme. Det uttrycker sig på sådant vis att jag slarvar med måltider, dels på grund av tidsbrist, dels på grund av glömska. Med andra ord är mina tankar fullt upptagna med annat och jag åsidosätter viktiga aspekter för min fortsatta relation med diabetes. I klartext är jag alltså tillbaka i de gamla vanliga rutinerna. De jag levt med hela livet. De som kanske gjorde att sjukdomen uppenbarade sig till att börja med.

De första månaderna var jag väldigt noga med att de förhållanden som sjukdomen kräver efterlevdes. Nu är jag mer slapphänt och ibland rent av slarvig. Flera gånger har jag glömt mitt insulin helt eller glömt att fylla upp min väska med nödvändiga ting vilket gjort att intaget av insulin den dagen varit noll. För att kompensera för det här har jag under dessa dagar helt uteslutit föda eller ätit extremt kolhydratfattig mat. Inget utav alternativen passar mig vilket resulterat i dålig eller usel mental skärpa. Det i sig förvärrar situationen och den beryktade cirkeln, även om jag hatar uttrycket men inte hittar en bättre beskrivning, ligger nära tillhands för att beskriva läget.

Jag har tidigare redovisat för hur min kosthållning sköttes innan sjukdomen och hur den sköttes efter diagnosen. Det som fortfarande genomsyrar min hållning till mat är den kraftiga minskningen av socker, kolhydraträkningen samt den generella synen på olika fetter och deras långsiktiga påverkan på mina olika blodbanor. I övrigt har jag i mångt och mycket misskött sjukdomen.

Typ 1-diabetiker ska tänka på den omedelbara effekten av vad man stoppar i sig och kompensera för det med insulin. För mycket insulin gör personen låg. För mycket kolhydrater höjer blodsockret. För högt blodsocker under längre tid ger diverse olika komplikationer för vilka jag redovisat i tidigare inlägg. På grund av den högre risken för hjärt-/kärlsjukdomar hos diabetiker ska även fokus läggas på kolesterolet och blodtryck och målvärdena för detta är lägre för diabetiker än för övrig befolkning. Som diabetiker ska du alltså tänka på nuet och framtiden samtidigt. I allt du gör. Där fallerar jag alltså för tillfället.

Under mitt senaste sjukhusbesök konstaterades att jag redan ligger ganska mycket över den acceptabla gränsen för kolesterol. Man diskuterade om jag skulle behöva få tabletter för detta men kom fram till att avvakta med en sådan åtgärd till mitt nästkommande besök under senvintern. Jag är alltså en 32-åring med för mycket fett i blodet. Som tagen ur en Becelreklam.

Det är svårt att förstå de här parametrarna. Eftersom mina blodsockervärden ligger bra ser jag mig inte som sjuk och måste ibland tänka till ordentligt för att påminna mig själv att ta det här på allvar. Hade värdena svajat hade just den aspekten varit där per automatik. Tanken på mitt framtida välbefinnande är för mig orealistisk. Jag är tillräckligt intellektuellt begåvad för att förstå konsekvenserna, men det är skillnad på att förstå och inse. Det är också här många diabetiker går bort sig. De som används som skräckexempel. Att inse konsekvenserna av sitt handlande har visserligen aldrig varit människans styrka. Det är i vart fall definitivt inte min.

Jag är av olika anledningar tvingad till att föra min tillvaro med kort framförhållning. Det bästa jag kan göra nu är att förhålla mig till det tankesättet. Skulle läkaren under nästa kontroll anmärka på mitt kolesterol får jag väl köpa ett paket Becel då. Jag menar; hur äckligt kan det vara?