Limbo

Jag frångår härmed min vana att kasta ur mig ett inlägg varannan eller var tredje vecka genom att skicka ut detta. Det har dock direkt samröre med tidigare inlägg och något jag vill skriva nu så det inte faller i glömska till nästa inlägg.

Jag har tidigare tagit ut mig och testat min fysik till max och varit fullständigt utpumpad efteråt. Aktiviteten då har allt som oftast varit fotboll eller annan sportaktivitet innehållandes någon form av boll eller, i numera ytterst sällsynta fall, en rullbräda. En vanlig kropp återhämtar sig relativt snabbt och jag har vid dessa tillfällen återgått till fullvärdig funktion, om inte dagen efter så dagen efter den. Med diabetes blir det dock annorlunda. Jag har svårt att återhämta mig fysiskt och så här fyra dagar efter loppet kämpar jag fortfarande med att hitta formen och om jag för några veckor sedan hade problem med höga blodsockervärden är det idag tvärtom. Det kan ligga fullt normalt kring sju ena timmen för att nästa ligga nere på tre. Utan att jag gjort något märkvärdigt.

Jag har visserligen varit ute och joggat två gånger sedan i lördags men då legat långt ifrån den distansen som Midnattsloppet krävde. Samtidigt har jag tiden före och efter loppet samt tiden före och efter ett motionspass minskat insulinmängden just för att parera dessa rekyler. Och i stort fungerar det ju. Det är bara det att det från och till vill sjunka oroväckande lågt. Utan en för mig förklarlig anledning.

Den rent fysiska återhämtningen drar ut på tiden. Jag har svårt att vakna på morgnarna och jag har svårt att hålla mig vaken större delen av dagen. Jag är fortfarande utpumpad och lider mer ofta än sällan av en molande huvudvärk. Det här kan så klart bero på en närmast oändlig räcka andra anledningar men att skylla på diabetes ligger närmast till hands.

Som en effekt av detta var jag idag och inhandlade diverse farmaka. Inte alls av någon sort med outtalbart namn, utan helt vanliga vitaminer och brustabletter som enligt reklamfilmerna kommer göra så att jag går runt på dagarna med ett urlöjligt smil på läpparna. Återstår att se hur min kropp reagerar på dessa.

När jag ändå var i farten handlade jag även på mig druvsocker i pulverform. Jag har nämligen märkt att jag inte klarar mig mer än ett par kilometer utan att det tar stopp om jag inte fyller på med energi. Tidigare har jag använt mig av dextrosol, men alla som någonsin har ätit en vet att den blir till pulver vid första tuggan och pulver i munnen tillsammans med häftig andning kan bli fel. I mitt fall har det vid ett tillfälle slutat med kraftiga kräkningar i diket. Därför har jag letat efter ett supplement till tabletten.

När jag var liten grabb fanns en energidryck som hette Pripps Energy. Den kunde köpas både som pulver och på färdigblandade halvlitersburkar. Och den smakade ljuvligt och var många gånger enda anledningen till att masa sig iväg till fotbollsträningen. Nu har det gått lång tid sedan jag såg den. Den verkar ha blivit utmanövrerad av Red Bull och dess efterapare. Därför kom det som en befrielse när jag insåg att jag kunde blanda egen energidryck. Därav druvsockret.

Receptet:

5 dl vatten, 25-50 cl druvsocker, lite salt och valfri smaksättare i valfri mängd. I mitt fall koncentrerad svartvinbärssaft.

Och det var gott! Långt över mina förväntningar. Den enda nackdelen är det larviga vätskebältet som detta kräver. Den ser ut som en bak och framvänd magväska. Tillsammans med BH-bältet jag har för mitt diskbråcks skull måste det vara en fruktansvärd syn att möta mig i spåret.

Sprunget

De som följt bloggen eller av annan anledning råkat trilla över inlägget ”Löftet” från januari i år vet att jag gick in för att genomföra Midnattsloppet i år. De som läser ovan nämnda inlägg igen kan se att jag skulle göra så med en, med mitt mått mätt, relativt hård kravbild på mig själv; nämligen att göra det under 50 minuter. Eftersom jag inte ser några fördelar med att undanhålla sanningen kan jag även nämna att jag hade som gömd agenda att klara det på 45. Läser man vidare i inlägget ser man också att jag skulle ställa upp i och genomföra loppet endast om en lång sträcka kriterier uppfylldes.

Jag vill på inget sätt skylla ifrån mig eller på annat vis komma med bortförklaringar till varför mitt löfte från i vintras inte uppfylldes, men jag ska ta er genom min uppladdning från det att jag bestämde mig fram tills dess loppet skulle genomföras.

Januari. Direkt efter mitt inlägg ångrade jag mig. Min livserfarenhet har visat mig tidigare att löften avlägger man inte kors och tvärs. Gör man det så gör man det i tysthet och för sig själv så man enkelt kan sopa det under mattan och glömma bort det utan att någon annan tagit del av det. Nu hade jag talat om för hela världen (nåja) att jag skulle genomföra detta. Vem försökte jag lura? Det längsta jag någonsin sprungit var Skoljoggen på tre kilometer i femte klass. Det loppet avbröt jag. Mitt första träningspass i januari var brutalt och finns redogjort för här. Därefter gick det dock bättre och bättre. Jag var ute och sprang 3-4 gånger i veckan och skalade bort runt 10 sekunder per kilometer varje vecka. Mitt mål såg ut att vara inom räckhåll.

Fram till i början på maj var allt frid och fröjd träningsmässigt. Då kom det första hindret, beskrivet i inlägget ”Distortion”. En sådan period ger för mig rekyler med svängigt blodsocker i ett par veckor och störde därmed min uppladdning rejält. Maj och juni var därtill hektiska på arbetet och slutet av juni och i stort sett hela juli gick all min övervarande tid åt till att renovera vårt nya boende. Jag hade helst lejt bort detta arbete men olika omständigheter gjorde så att jag tvingades göra det själv. När det väl var gjort skulle möbler och ting förflyttas från en yta som var 270 kvadratmeter stort till ömsom en yta på 120 kvadratmeter, ömsom tippen. I klartext var detta ett satans skitgöra.

Lagom till att det var klart kommer nästa bakslag, beskrivet här. Nu är rekylerna kraftigare än i maj och jag mår vid det här laget ungefär som jag gjorde vid sjukdomens inträde. Midnattsloppet ser ut att gå förlorat och jag kan inte säga att jag bryr mig speciellt mycket om det. Det enda som stör mig något är att jag sedan länge erlagt startavgiften på närmare 500 kronor och att ett ej genomfört lopp skulle betyda att dessa pengar skulle gå mig förlorade. 

Ungefär en vecka innan start får jag dock något sånär ordning på blodsockret. Det kanske går att genomföra loppet ändå? För att testa min fysiska form bestämmer jag mig för att genomföra en testrunda. Det gick inget vidare. Jag bröt efter två kilometer. Hur skulle jag då klara tio kilometer?

Dagen för loppet var så kommen och av någon outgrundlig anledning hade jag valt att förtära en större mängd alkohol dagen innan, vilket jag förbannade där jag stod och beräknade oddsen för att klara mig runt banan. Mitt blodsocker hade varit relativt lågt hela dagen och strax innan start låg jag på 4,5 vilket är långt från optimalt inför ett lopp. Jag hade tidigare köpt två stycken glucogel som jag tänkt förtära under loppet. Rådande omständigheter gjorde dock att jag tog en redan timmen innan start. 45 minuter senare låg bs på 6,9 och även den andra åkte ner. I startfållan tar jag sikte på den jag tror att jag kan matcha mig mot. En äldre herre med stödstrumpor, dubbla knäskydd och en keps tagen direkt ur tv-serien ”Macken”.

Jag korsade startlinjen med inställningen att jag skulle ta det lugnt och bryta ifall jag skulle känna minsta lilla blodsockerfall. Det fick helt enkelt vara hälsan som styrde. I och med att jag inför anmälan hade högt ställda förväntningar på mig själv var också resten av deltagarna i min startgrupp betydligt ivrigare än jag på att springa. 

Midnattsloppet är i mångt och mycket ett jippo, men det är ett rätt tufft lopp. Det är många backar på Södermalm och backar är jobbiga att springa i. De två första kilometerna gick förvånansvärt enkelt. Jag fokuserade mycket på vad kroppen berättade för mig. Efter fyra kilometer fick jag håll och efter det hade jag svårt att skilja min fysiska status från den mer och mer påtagliga tröttheten. Jag hade i och med att jag redan slukat mina två tilltänkta energitillskott ingenting att stoppa i mig. Därför var det en befrielse när kommande vätskestation erbjöd energidryck. Jag tog mig tiden att trycka i mig två glas av detta samt två glas vatten och började nästan genast känna mig bättre. 

Jag hade helt tappat grepp om tid och rymd och hade ingen aning om hur långt det var kvar när någon skrek i mitt öra: ”Kom igen nu! Bättre kan du! Det är mindre än två kilometer kvar nu!” Är det någon som driver med mig? tänker jag innan jag lokaliserat utroparen. Men nej. Det är en person inhyrd för att agera just utropare av diverse förnedrande/upplyftande tillmälen. Och han tittar på mig. Ser mig rakt i ögonen. Ja om det är mindre än två kilometer kvar då är det allt för sent att bryta. 

Strax efter detta kommer jag så till den publiktätaste sektionen av banan och jag flyger fram. Det kommer en liten nedförsbacke och jag flyger förbi otaliga löpare. Näst sista kurvan nu och det går undan. En kurva till och jag är uppe på upploppet. Sista kurvan kommer så och jag ser målet. Jag kommer klara det! Men målet kommer inte närmare. Jag ser mig om och förstår att det inte alls går snabbt. Det går snarare fruktansvärt långsamt. Men det är inte bara mig det går långsamt för. Där framme ser jag honom. Roy & Roger-gubben. Och han går. Honom ska jag bara ta. Jag tar i allt vad jag har men det händer inget. Jag är helt kraftlös. Roy börjar jogga igen. Han försvinner bort och jag tappar honom i mängden. Men så dyker han upp igen. Han är slut! Nu kommer stöten. Jag tar i. Hittar urkraften. Jag närmar mig. Kommer upp alldeles bakom. Vi är sida vid sida! Då märker jag att han går. Roy & Roger-gubben börjar jogga igen. Han försvinner återigen ur sikte och jag ger upp tanken på att slå honom. Mållinjen kommer som en befrielse.

Jag slutade på en usel tid och långt från vad jag hade förväntat mig. Men faktum är att jag innan loppet aldrig sprungit 10 sammanhängande kilometer. Och med tanke på uppladdningen och bakgrunden är jag fruktansvärt stolt över att ha gjort det.

Startgropen

Jag insåg tidigt att med diabetes följer ändringar i mina dagliga rutiner. Jag kände också att jag var tvungen att göra förändringar i mitt liv i övrigt, minimera de sysslor som inte var absolut nödvändiga. Därför har vi gjort oss av med villan vi tidigare bodde i och som betydde att jag ständigt var tvingad att utföra något arbete på eller runt huset efter mitt vanliga arbete. Istället flyttade vi nyligen in i en lägenhet.

Efter en fullskalig ytskiktsrenovering och flytt av möbler och lådor utan synligt slut hade vi så i stort kommit i ordning lagom till dotterns sjuårsdag den gångna helgen. En stor dag så klart. Sju år är på något sätt en gräns som skiljer små barn från större barn. Dottern och diverse släkt var taggade till tänderna. Själv somnade jag kring 18 och sov i stort sett resten av kvällen. Naturligtvis gjordes inte detta på antisociala grunder utan av trötthet. Var den kom ifrån var jag dock osäker på.

Under en period på 3-4 veckor har det varit kring 30 grader varmt. Varenda dag. Under denna tid har jag alltså renoverat hela lägenheten. Långa dagar har det blivit. Naturligtvis är jag trött. En koll på blodsockret visar dock att det handlar om något annat.

Jag fungerar när jag har ett blodsockervärde mellan ungefär 4,5 – 10. Allt under eller över det får mig stundtals kraftigt ur balans. Efter min långa vilostund i lördags hade jag ett värde på 14,3. Det var alltså det som störde.

Insulin förstörs om det utsätts för högre temperaturer. Självklart var det detta som gjorde att jag mådde som jag gjorde. Jag bytte därför ut mina pågående sprutor mot nya direkt ur kylskåpet. Utan effekt. Var det då värmen i sig som gjorde att värdena var ur balans? Nej. Värme påverkar åt andra hållet. Dessutom hade det gått ett antal veckor med värme så varför skulle det börja nu? Var det kanske stress? Knappast. Efter renovering och flytt var jag snarare så avslappnad jag kunde bli. Det måste således betyda att jag går genom ännu en avvecklingsperiod i min smekmånad.

Därför började jag försiktigt höja insulindoserna. Vid min förra period i början av maj var det bara basinsulinet som behövde höjas en aning. Jag gjorde därför samma sak nu. Utan effekt. Höjde lite måltidsinsulin. Något bättre, inte bra. Håller mig kall, det kan vara en fas bara.

På måndagen arbetade jag hårt på dagen och bs gick ner till 4,3 lagom till lunch och höll sig där resten av dagen. Efter middag gick det återigen upp och dagen efter mådde jag skit igen. Det fick mig följaktligen att kontakta min diabetessköterska som trots att resten av Sverige var på semester fortfarande jobbade. Jag fick till ett möte dagen därpå.

Väl hos dss gick vi genom mina skrala noteringar i min blodsockermätare. Eftersom jag mår bra så länge jag håller mig inom tidigare nämnda blodsockerram tar jag nämligen bara blodsockret ifall jag skulle känna mig obra. Genom att se alla värden och klockslag på en datorskärm är det mycket lättare att bilda sig en uppfattning om hur och var jag ligger fel i insulindoseringen. Vi kom fram till att det som regel är morgon och kväll jag ligger fel och att det inte bör ha något med långtidsverkande insulinet att göra. Det betyder att det är inför varje måltid jag ska justera.

Som exempel tog vi dagens frukost. Jag vaknade med 8,3 och intog en frukost bestående av två mjuka äggmackor med kaviar samt ett litet glas mjölk. Tidigare hade jag till detta tagit två enheter insulin. Efter helgens händelser tog jag dock fyra. Väl inne på sjukhuset konstaterade dss att sex enheter hade varit mer rimligt. Det är alltså en 200%-ig ökning. Över en natt.

Vi talade vidare om hur jag ska beräkna insulinintaget och jag griper efter halmstrån. Vad är normen för sådana med samma kroppsvikt och längd som jag? Hur mycket tar medeldiabetikern till en tallrik pasta? Vad är facit? Såklart finns inget sådant utan det är högst individuellt.

Jag har under det knappa år jag haft diabetes varit ganska förskonad från det som komma skall och legat på 2-3 enheter insulin till varje måltid. Oavsett föda. Nu blir det dock svårare. Av allt att döma är inte smekmånaden över. Det här är bara en av flera gånger mattan rycks undan för mig och jag får börja från ruta ett. Räkna kolhydrater, se in i framtiden efter närliggande aktiviteter, se hur nuvarande blodsocker ligger, se hur tidigare blodsocker legat och slutligen dosera insulin. När jag lärt mig nuvarande kurvor kommer nästa mattryckning.

Nu börjar sjukdomen på allvar.

Knäckt

Sedan mitt inträde i diabetesvärlden har jag blivit mer lyhörd på vad min kropp säger. Samtidigt har jag tidigare beskrivit hur jag har tappat förmågan att hänge mig åt fler saker åt gången. Senaste tiden har, som alla tidigare år vid denna tidpunkt, varit hektisk och mitt fokus har legat på arbete. Midsommarhelgen blev dock en tid för eftertanke och vila. Jag märkte då att mitt medicinskifte inte hjälpt. Jag har ju fortfarande ont.

Den inledande smärtan hade sitt ursprung i nacken och vandrade efter ett tag ner runt vänster skulderblad. I mångt och mycket var känslan densamma som vid nackspärr. Efter att jag fått den nya medicinen släppte känslan av nackspärr och jag tänkte att resterande skulle ge med sig.

Så här tre månader senare har jag på något plan vant mig vid den molande smärta som hemsöker mig. Även om den vid många tillfällen är kraftigt besvärande och rent av handikappande.

Förutom obehagskänslan i den ständiga smärtan har åkomman en annan effekt. Varje gång jag sträcker ut armen rakt fram, hänger med armen slappt mot sidan eller sitter över ett bord eller liknande med armen i ”armbrytarläge” domnar fingrarna och sedermera handen bort. Då har man inte så mycket fler valmöjligheter med den armen.

Ovanstående bryderier fick mig så att uppsöka en naprapat. Han heter Lars.

Jag har tidigare besökt Lars i andra ärenden. Jag kommer nämligen från en släkt med betydande rygg- och ledproblem och har inte lyckats undkomma problemen. Lars har hjälpt mig bli av med en ischiasliknande smärta tidigare, en smärta som plågat mig vid minst tre tillfällen årligen, men som nu har upphört. Min senaste träff med Lars var för ett och ett halvt år sedan. 

Jag beskriver min smärtbild för Lars och han sätter pannan i djupa veck. Han omkullkastar direkt min teori kring kolesteroltabletterna. Efter en reflexundersökning och okulär besiktning av min rygg konstaterar han att det rör sig om diskbråk på någon kota i halsryggen. Efter att ha ryckt, slitit, knäckt och knådat frågar han så om det blivit bättre. Det har det inte. Mitt svar sätter återigen djupa veck i Lars panna. Det borde nämligen förbättras en aning.

Jag blir beordrad att tre gånger om dagen inta Voltaren och Alvedon samt, i den mån det är möjligt, försätta mig i viloläge. Nästa vecka ska jag på återbesök och utvärdering.

Om man bortser från det faktum att jag högst troligt har fått diskbråck har optimisten i mig ändå något gott att finna i denna härva. Om det inte är farmakan som står att skylla kan jag gott återgå till den tidigare och tredubbelt billigare medicinen. Först ska jag dock slutföra nuvarande kur. Någon annan logisk slutsats hittar inte snåljåpen i mig.

 

Energifördelning

Nu är sommaren här. Fotbolls-VM står inte bara för dörren utan har smugit fram både två och tre tår över tröskeln. Nationaldagen har kommit och gått och midsommar är en vecka bort. En tropisk värme har lagt sig över Stockholm. Själv är jag sjuk.

I ett tidigt stadium misstänkte jag att det kanske kunde vara halsflussen som gjort ett återbesök, men så här fyra dagar senare är jag hoppfull att så inte är fallet. Det rör sig snarare om en vanlig förkylning med tillhörande feberkänning.

Just förkylning är inget främmande för mig. Jag brukar dra på mig åkomman tre till fyra gånger årligen utan att det påverkade mig nämnvärt. Jag gick till jobbet som vanligt och uthärdade helt enkelt. Nu för tiden är läget dock annorlunda.

Jag har sedan insjuknandet i diabetes drabbats av flertalet andra svårläkta infektioner av varierande allvarlighetsgrad. Gemensamt för dessa är min oförmåga att utföra andra sysslor än att just fokusera på själva infektionens effekter. Om min kropp tidigare hade ett slags simultanförmåga är den förmågan borta nu. Saker som att gå, äta, tänka eller göra något annat medan man bär på en infektion fungerar helt enkelt inte längre. Det är som att all fokus just nu riktas mot infektionen och bara infektionen. Jag är alltså i övrigt helt dränerad på energi.

Det är svårt att förklara känslan när det här händer. Orden ”Jag orkar inte” är kraftigt förknippade med lathet eller bekvämlighet, men i mitt fall är det precis vad det är. Jag orkar helt enkelt inte. Värst är det om jag skulle få feber. För gemene man finns vissa gränser för vid vilka man kan kalla en kroppstemperatur för feber. Den vedertagna uppfattningen är att feber börjar vid 38 grader. Jag har i normalläget en temperatur på runt 36,4 grader. Går jag över 37 grader mår jag dåligt. Innan jag når 38 grader tror jag att jag ska dö.

I övrigt var jag och lämnade blodprover i måndags. Kanske var det sjukhuset som ringde tidigare idag från hemligt nummer. Jag vet inte för jag orkade inte svara.

Palett

Vid hälsokontrollen i april konstaterades det att mitt kolesterol var för högt och att detta skulle avhjälpas med medicinen Simvastatin Orion. Som med alla mediciner med större inverkan medföljer oftast en lång rad risker för biverkningar. En biverkning med Simvastatin är att den kan orsaka ledvärk och då främst i nacken. Dagen efter påbörjad kur börjar det så spänna i nacken. Vänster sida, från nacken och ned under skulderbladet. Eftersom jag vid tillfället utövade fysiska belastningar som normalt sett skulle kunna innebära en nästan identisk smärtbild tänkte jag inte närmare på det.

Smärtan ville dock inte ge med sig. I stället ökade den i styrka. Från och till dock, men alltid där. Som minst som en molande värk och som mest så det var omöjligt för mig att ens sitta upp med armen hängande. Jag fick då lägga mig ned med armen avslappnad ovanför huvudet för att överhuvudtaget finna ro.

I veckan fick jag nog och ringde till min diabetessköterska för att diskutera mitt predikament. Efter överläggande med jourhavande läkare bestämdes att mitt kolesterolläge inte tillät att jag skulle experimentera med att tillfälligt avsluta behandlingen med Simvastatin utan helt sluta med den och hoppa rakt på nästa piller, Atorvastatin Actavis. Om listan på biverkningar med Simvastatin var lång så är samma lista på Atorvastatin snäppet värre. Även biverkningarna i sig är värre. Bland de vanligaste (fler än 1 av 100 men färre än 1 av 10) återfinns höga blodsocker nivåer vilket känns paradoxalt i mitt fall. Andra vanliga biverkningar är näsblod, halsont, matsmältningsproblem, gaser, förstoppning, diarré, illamående, huvudvärk, ledvärk, muskelvärk, ryggvärk och onormala leverfunktioner. 

”Fler än 1 av 100 men färre än 1 av 10” översätter jag till 2-9%. Jag har inte tur i spel men sådant här är jag ganska skicklig på att pricka in. Det skulle inte förvåna mig om jag prickar in flera av dem.

Bland mindre vanliga biverkningar finns en metaparadox, nämligen lågt blodsocker. Andra mindre vanliga biverkningar (promillenivå) finns sköna prylar som hepatit, anorexi, kräkningar, mardrömmar, minnesförlust, håravfall och förändringar i smakupplevelse.

Ovanliga biverkningar är bland annat uppsvullnad på grund av allergisk reaktion, fjällning, sexuella svårigheter, bröstförstoring (både hos män och kvinnor), blödningar och hörselnedsättning.

Om världen och livet var ett dataspel och jag fick leka allsmäktig skulle jag låta en person få minst tre av dessa åkommor och jag vet precis vilka. Bara för att få se det.

Jag är på intet sätt religiös men tror ändå att saker och ting kan ske på ett så pass slumpartat fantastiskt sätt att de bland religiösa kallas mirakel. Likaså tror jag att saker sker på samma fantastiska vis på andra sidan skalan. Om det så faller sig att mitt livsöde är att vandra längs gatorna flintskallig och med ett par fjälliga men yppiga bröst så kan jag se det komiska i det.

Annars är det fint sörru.

Telegram

Jag befinner mig på annan ort i arbete. Det innebär långa dagar med mycket kroppsarbete. Det betyder också att jag gör detta inlägg medelst mobiltelefon och känner redan nu att denna text kommer hållas kort.

På måndagen ringde jag så diabetessköterskan för konsultation. Från sjukhuset har man redan tidigt tryckt på att det här med diabetes är något man som drabbad själv måste bemästra på ett insiktsfullt sätt. Därför är svaren oftast bestående av frasen ”Vad tycker du?” och avslutas efter diverse divideringar med ”Känns det ok?”. På så sätt vill man involvera mig som patient så mycket det bara går eftersom det till syvende och sist är patienten som är sin egen läkare i behandlingen av diabetes.

Vi fattade därmed beslutet att öka dosen långtidsverkande insulin, vilket givit önskad effekt. Vi förmodar även att smekmånaden börjar närma sig sitt slut.

Avdomnaden i min vänstra fot har däremot inte givit vika. Känslan är som när man suttit på sin hand ett tag. Det är inte direkt obehagligt, men ändå inte behagligt och gör inte ont. Det pirrar bara lite grand. Den berörda ytan består av lilltån samt dess granne och ett par centimeter ut på trampdynan i samma område.